Peter Halldorfs bok ”Guds Israel?” är en välskriven och lärorik bok som jag kan rekommendera till alla som är intresserade av teologiska och etiska frågor kring Israel-Palestinakonflikten eller den kristna trons judiska rötter. Bokens ledmotiv är hur det bibliska Israel, den moderna staten Israel och det Nya testamentet kallar ”Guds Israel”, förhåller sig till varandra.
Men det är något som skaver i övergången från teologiska resonemang till politisk tillämpning och diskussioner om de problem och konflikter som finns i dag. Halldorf beskriver detta som ett moraliskt dilemma för den judiska staten (eller judarna). Dagens situation analyseras med en kolonial blick där bara judar är subjekt och myndiga aktörer.
Palestinierna framträder som passiva objekt. Arabvärlden och islam framträder inte alls. Detta skapar problem när teologin ska landa på marken. Staten Israel ligger inte i Bibeln. Den ligger i västasien. I regionen bor sju miljoner judar och flera hundra miljoner araber. Den dominerande religionen är islam.
[ Frida Park: Sex månader av ödestigert krig. ]
Det blev ingen arabisk stat 1948 när FN beslutade om tvåstatslösningen, trots judarnas ja, eftersom araberna sa nej och i stället startade ett krig för att erövra hela regionen. Detta skapade det palestinska flyktingproblemet. Västbanken är Israelkontrollerat eftersom Jordanien gick till anfall mot Israel 1967 och förlorade området i kriget.
Palestinierna har därefter konsekvent sagt nej till fred och tvåstatslösningen. Ett pedagogiskt exempel för en svensk är år 2000 då Göran Persson hade bokat Blå Hallen i Stockholms stadshus för en fredsceremoni. Efter förhandlingarna under Bill Clintons ledning i Camp David var bildandet av en palestinsk stat på Västbanken och Gaza med Jerusalem som huvudstad klar. Då sa palestinierna nej, vilket Clinton och Persson kallade chockerande.
Att som Halldorf diskutera situationen i dag främst som ett etiskt problem för judarna/Israel är orimligt mot bakgrund av historiska fakta.
— Ulf Perbo
Att som Halldorf diskutera situationen i dag främst som ett etiskt problem för judarna/Israel är orimligt mot bakgrund av historiska fakta. Referenser i boken, utöver teologiska, är alltför smala. Jag ska illustrera detta med några andra välkända politiska referenser.
Professor Alan Johnson, socialist och känd tvåstatsförespråkare i Storbritannien, har lyft fram just orientalismen där bara israelernas agerande räknas. Han skriver i Israel and the Palestinians: A guide to the debate: ”Att infantilisera palestinierna förvränger vår förståelse av orsakerna till att fredsprocessen har misslyckats hittills, eftersom det utesluter palestinsk terrorism, auktoritärism, islamism, korruption, demonisering och antisemitism. Denna infantilisering gör otrolig skada. Palestinierna tillåts inta maximalistiska positioner som omöjliggör en slutlig fredsöverenskommelse.”
Universitetslektor Anders Persson, en av Sveriges ledande forskare kring Israelfrågor, drar i en forskningsartikel slutsatsen att uråldriga antisemitiska fördomar om enskilda judar har transformerats till fördomar om den judiska staten. Israel-Palestinakonflikten blivit en arena där antisemitism mot judar som i dag uppfattas som oacceptabel i stället artikuleras som kritik mot den judiska staten som särskilt ond. Israel kopplas retoriskt till nazism, apartheid, kolonialism, imperialism, rasism och folkmord. Arabiskt avvisande av fred blir något som ska förklaras med Israels agerande. Precis som förr när frågan var om inte judiska individer själva var medskyldiga när de diskriminerades.
Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet, har på liknande sätt, senast i en intervju i P1 Morgon, förklarat hur klassisk antisemitism har ompaketerats till antisionism.
[ Slagord vid israeliska ljusinstallationen på Kulturnatt Stockholm ]
Benny Morris, professor i historia och förmodligen världens främste expert på konflikten, har i The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949 visat att det inte är en konflikt om mark utan en existentiell konflikt. Hans forskning har pekat på att skälet till att den arabiska sidan alltid sagt nej till fred och att bilda en egen stat är att deras viktigaste prioritet är att förhindra en judisk stat, inte att bilda ännu en arabisk stat (Palestina). Morris visar hur islamistisk fundamentalism gjort att de aldrig kunnat acceptera FN:s tvåstatslösning, det vill säga att det ska finnas en judisk stat.
Guds Israel? skulle behövt reflektera mer kring andra aspekter än vad judarna/Israel gör. Genom att utelämna arabernas och islams roll tappar den kontakten med marken. Halldorf skriver: ”Alla som är övertygade om att Israels kallelse att vara ett tecken på Guds rättfärdighet ännu gäller, väntar på ett ledarskap i Eretz Ysrael /staten Israel/ som på allvar tar ansvar för att rättvisa, värdighet och säkerhet måste omfatta såväl judar som kristna och muslimer i Det heliga landet”. Jag tror att Bill Clintons, Göran Perssons, Alan Johnsons och Benny Morris politiska slutsats förklarar mer: Det saknas ett palestinskt/arabiskt/muslimskt ledarskap som är intresserade av rättvisa, värdighet och säkerhet i Det heliga landet.
