Den generativa AI:ns plats i samhället har debatterats flitigt i kristen press de senaste månaderna. Trots flera uttömmande texter kring ämnet finns det fortfarande en viktig aspekt som ännu inte blivit belyst från ett teologiskt perspektiv.
I Dagens reportage När blir AI en del av församlingens liv? (5/4) beskrivs den nya tekniken som ett verktyg. Ett verktyg som använts för att skapa illustrationer eller som kan läggas i tänkandets verktygslåda. Denna kategorisering finns även på Dagens ledarsida där Steven Crosson (5/8 -23) likställer generativ AI vid ett verktyg som exempelvis hammaren, men denna syn behöver problematiseras.
På 1980-talet introducerade filosofen Albert Borgmann apparaternas paradigm i Technology and the character of contemporary life. Enligt Borgmann är apparater medel till ett mål som lättar bördan som krävs för att nå ett resultat. Apparater gör resultatet tillgängligt och enkelt då de byter ut mänskligt engagemang mot ett dolt maskineri.
Borgmann tar upp skivspelaren som ett exempel, där ett simpelt knapptryck får musik att strömma ut ur högtalare. I dag kan musikappar beskrivas på samma sätt. Dessa är, enligt Borgmann, apparater då de enkelt ger resultatet utan verkligt mänskligt engagemang.
Teologen Andy Crouch utvecklar i The life we’re looking for Borgmanns resonemang och ställer apparater i tydlig kontrast till verktyg. Om apparater ersätter mänskligt engagemang så är verktyg beroende och belönande av den mänskliga faktorn. Det är i denna kontrast vi finner det problematiska med att kalla generativ AI för verktyg.
Penseln är ett verktyg som kan användas för att skapa konst då den förlänger den mänskliga färdigheten. Verktyget rör sig i samklang med en tränad hand och kräver något av personen som brukar den. För att färdigställa tavlan med ett verktyg genomgår konstnären en inre transformation allt eftersom denne lär sig sitt hantverk. Program för generativ AI åsidosätter däremot initiativ och förmåga och pumpar ut ett resultat mer eller mindre oberoende av mänsklig färdighet.
Crouch menar att allt eftersom vi använder verktyg förbättras den mänskliga färdigheten, men allt eftersom apparaters inflytande ökar blir mänsklig färdighet mindre och mindre nödvändigt. Kraft utan ansträngning försvagar lika mycket som det förtjusar oss.
Som användare är man inte längre beroende av andra för hjälp, ej heller behöver man genomgå den inre transformation som krävs för att lära sig ett hantverk. Med blott ett enda kommando har den digitala önskebrunnens dolda maskineri sammanställt en produkt redo att använda. Men är effektivitet och självständighet verkligen de värderingar som genomsyrar Guds rike?
Vi skapar för att vår Gud har skapat först. Vi lever i relationer för att vår Gud är relation.
— Samuel Bokenblom
En central tanke i den kristna antropologin är människans roll som imago dei, Guds avbild. Att människan är skapad till Guds avbild har inte endast att göra med hennes okränkbara värde, nej det kommer även med en uppgift. Människan är satt som Guds representant i skapelsen och som sådan är hon kallad att synliggöra sin skapares osynliga attribut. Bortom diskussionen kring historicitet och kronologi bjuds läsaren av Bibelns skapelseberättelse in i ett narrativ centrerat runt en skapande Gud som längtar efter relationer.
Vi skapar för att vår Gud har skapat först. Vi lever i relationer för att vår Gud är relation. Att skapa i relation till andra är fundamentala delar i vad det innebär för människan att leva ut hennes ”imago dei-ighet”. Skapande och relationer står i direkt konflikt med de värderingar som befrämjas av den generativa AI:n.
Emmanuel Almroth (5/2) poängterar mycket riktigt att generativ AI är genvägar som tar oss längre. Men i jakten på snabba resultat går också något viktigt förlorat. Det kreativa samarbetet som uppstår i mötet mellan två personer försvinner i förmån för apparaternas löfte om effektivitet och självständighet. Vi bör tänka oss för innan vi lämnar över vår imago dei till språkmodeller från Silicon Valley.
