Jag läser debattinlägget från Edit Vennberg (8 april) om hennes teori kring varför färre söker till prästutbildningen. Vennberg beskriver en upplevd känsla bland en del av sina vänner. ”De brinner för Jesus, älskar att läsa Bibeln och skulle egentligen gärna läsa teologi och bli präster. Trots detta väljer många av dem bort den vägen. Varför? Jo, de vet att de aldrig skulle få bli präster i Svenska kyrkan”.
Nyfikenheten växer i mig: Varför upplever de att det inte får bli präster? Svaret är mycket oväntat. Antagningen till prästutbildningen beskrivs av Vennberg ha för låg tröskel helt enkelt. Kraven på självklar jämställdhet i prästyrket upplevs utestängande. Förväntningarna på att välsigna olika former av kärlek inom äktenskapet ses som hinder.
Problematiken verkar kretsa kring frågorna om Bibeln som Guds ord med traditionell ämbetssyn och traditionell äktenskapssyn som följd. Förenklat uttryckt ett ‘nej’ till samkönade äktenskap och kvinnliga präster. Att packa upp och belysa varje enskild fråga ryms tyvärr inte i detta svar. Det jag skulle vilja lyfta fram och fokusera på är paradoxen i själva argumentationen.
[ Fem präster om prästbristen: Kyrkan har brustit i att tala med unga om kallelse ]
”Jesus står inte för någon mellanmjölkskristendom, han är radikal och det kostar att vara en Jesu lärjunge. Det kostar också på att vara präst, inte minst om man vill leva i lydnad till Herren”. Jag läser detta och kan inte låta bli att tänka: Vem är det som får betala priset för en sådan retorik?
Vennberg målar upp en bild av att unga vuxna med en konservativ bibelsyn är offer under de teologiska ramar som kommuniceras i prästutbildningen. Jag kan inte undgå att notera paradoxen – Det är synd om dem som vill begränsa andra människors rätt till kärlek och kallelse till tjänst! Men är det verkligen de som är offren här? En sådan skriftsyn upplever inte jag att Jesus stod för. Han citerade förvisso skrifterna men omformulerade oftast innebörden till kontexten han befann sig i. Och överordnat i alla lägen ställde han ständigt kärlek, omsorg och rättvisa i alla mänskliga relationer. ”Vi behöver präster med djupa rötter som är beredda att stå fast trots motstånd, förföljelse och lidande.”
Varför hävda rätten att utöva en typ av tro som i sig själv genererar just motstånd, förföljelse och lidande? Skulle inte evangeliet vara ett glädjebudskap som befriar och upprättar, och tro något som hjälper oss att gå kärlekens väg? Nej, det är inte synd om människor som möter motstånd när de för fram snäva gudsbilder, svartvit bibelsyn och en snål syn på kärleken.
De verkliga offren finns på andra sidan av detta synsätt. De människor som upplever motstånd i att få ta del av den generösa kärleken som jag tror Gud står för. De som blir förföljda för sin kärlek till en annan människa för att de har ”fel” kön. Och de som lider av att inte jämlikhet är en självklarhet i kallelsen till tjänst inför Gud, utan en exklusivitet utifrån ”rätt” kön.
I nästa steg kopplar även Vennberg denna typ av tro, som hon kallar för radikal, till Jesus. Det jag tror att hon missar är att inse just hur radikal Jesus är. Precis den här typen av resonemang var ju något som Jesus gång på gång gick tvärtemot. När budskap om ”rätt” tro bankades i huvudet på samhällets förlorare stod Jesus på deras sida. När etiska domar utdelades av det religiösa etablissemanget tog Jesus de förföljdas parti. När snäva ramar, begränsande Gudsbilder och sylvassa lagtolkningar förmedlades led Jesus med de utsatta.
Att fokus på en upptrissad tro kan gå före en älskande blick till sin medmänniska som vill ingå ett kärleksfullt samkönat äktenskap, (...) det är Jesus-främmande för mig
— Simon Sjörén
[ Hur ska Svenska kyrkan lösa prästbristen? ]
Att uppleva en diskriminering mot att inte ges möjligheten att utöva sina konservativa åsikter inom prästämbetet, men samtidigt inte se vad den retoriken orsakar för skada till ens medmänniskor, är för mig obegripligt. Att fokus på en upptrissad tro kan gå före en älskande blick till sin medmänniska som vill ingå ett kärleksfullt samkönat äktenskap. Eller en kvinna som vill följa sin kallelse till att bli präst. Det är Jesus-främmande för mig. Det är inte den radikale Jesus som framträder när jag läser evangelierna i alla fall.
Joh 13:34b-35: ”Som jag har älskat er, ska ni också älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, ska alla förstå att ni är mina lärjungar.”
Jag tror faktiskt att problematiken är att den bibelsyn som Vennberg för fram inte är radikal nog. Jesus kärlek kommer alltid ligga ett steg före och utmana till att inte låsa fast bokstäver i tiden. Att ständigt tvinga oss alla till att spränga våra gränser för vad vi tror att Guds kärlek räcker till. Att lägga fokus på att älska som Jesus. Inte upphöja en viss tro på Jesus. Det tror jag är vägen framåt för att fler ska lockas till prästyrket och att kyrkan ska kunna få betyda mer för fler.
