Steven Crosson för Freud och kyrkans själavård på tal i ledaren i Dagen den 22/3. Jag håller med om att samhällskritik av olika företeelser kan vara befogad men då behöver den göras med urskiljning och balans.
Jag har viss sympati med Crosson vad gäller Freuds syn på religion och kristen tro. Trots att det finns få renläriga freudianer i dag, vilket Crosson noterar, är det dock olyckligt att blanda ihop evidensbaserad psykodynamisk psykologi med freudiansk psykoanalys, även om de har gemensam historia och konceptualisering.
För övrigt finns det skäl att utifrån kristen synpunkt både ha respekt för och kritiskt granska evidensbaserad kunskap. Det gäller alla filosofier och teorier. Det är dessutom klokt att vara varsam med sina lojaliteter även om man har goda skäl när man väljer ett visst paradigm som utgångspunkt för sitt arbetssätt, oavsett om det är PDT, KBT, familjesystemiskt eller annat med bra forskningsstöd. Kyrkan ska däremot varken ska skylla på Freud eller andra psykologier för att dess själavård spårar ur.
Sedan 1950-talet har kyrkan i bred bemärkelse gjort sig beroende av psykologin som utgångspunkt för själavård, vilket i sig är ett stort misstag. Att se psykologin som ett användbart hjälpredskap är däremot en annan sak. Så länge den kristna rörelsen har existerat har den eftersträvat ett visst utbyte med idégods från samtidens omgivning. Avsikten har varit att förstå kulturens filosofier och värderingar, se vilka som varit kompatibla med den kristen lära och värderingar och använda dessa kunskaper för människors bästa. Psykologi är en sådan ”hjälpvetenskap”.
Psykologin är dock olämplig som grund för själavården därför att ärendet är ett annat. Själavården hör samman med hela kyrkans syfte. Kyrkan är till för att hjälpa människor att möta Jesus Kristus och utifrån hans död och uppståndelse omorienteras från bortvändheten från Gud till att av nåd bli klädda i Guds rättfärdighet och leva sitt liv med Honom.
Varje kristen gemenskap är avsedd att konkretisera ljuset från Jesus Kristus och leva utifrån det. Man kan säga att själavården är till för att i kyrkans kontext hjälpa människor över livets olika hinder och utifrån där de befinner sig kunna öppna sig för att i högre grad tillbe Gud med sina liv.
Att hindren eller trösklarna inbegriper emotionella, relationella och andra utmaningar gör att en variation av exempelvis psykologiska verktyg kan vara både användbara och befogade i enskilda samtal. Det är inte konstigt att sådana kan hämtas från olika evidensbaserade terapiformer, vilket tas upp av flera debattörer (4/4, 12/4). Jag argumenterar själv för ett sådant förhållningssätt i boken En introduktion till själavårdslandskapet. Det är däremot sorgligt när ärendet för kyrkans själavård ändras.
Om själavård blir liktydigt med och begränsat till att hjälpa människor med deras psykiska hälsa har fokus flyttats och syftet har tappats bort.
— Lars-Göran Sundberg
Om själavård blir liktydigt med och begränsat till att hjälpa människor med deras psykiska hälsa har fokus flyttats och syftet har tappats bort. Frågan är alltså inte om det är bra att hjälpa människor med psykisk hälsa eller inte. Frågan är inte heller om psykologi är bra eller inte eller om den är användbar bara för att den på ett bevisbart sätt fungerar. Ur själavårdens perspektiv är frågan snarare i vilken grad psykologins verktyg samspelar med och är möjliga att integrera med en tydlig kristen människosyn och själavårdens syfte.
Det finns god forskning på hur kopplingen mellan kristen tro och psykologi kan se ut. Det är mer bekymmersamt att kristna själavårdare och även psykoterapeuter och psykologer ibland intar en naiv hållning till psykologin i tron att den skulle vara värdeneutral. Och ännu värre – gjort antagandet att god psykoterapi är liktydig med själavård. I sig är inte det psykologins fel att så sker.
Själavårdare och andra människovårdare gör klokt i att vara väl rotade i Bibeln och kristen förståelse för vad det innebär att vara Jesusefterföljare. De behöver också ha en teologiskt grundad förmåga att kunna analysera, reflektera och på ett initierat sätt urskilja och använda verktyg som är kompatibla med kristen tro.
Trons folk behöver inte skylla på andra för att kristna hjälpinsatser urvattnas. De behöver bestämma sig för att det är den kristna kyrkans ärende man tjänar och då främst med de redskap som kyrkans Herre själv har gett i syfte att hjälpa människor till att bli lika Kristus. Kristna syskon som verkar som psykologer och psykoterapeuter behöver samtidigt som de förkovrar sig i psykologins värld, vara ihärdiga att lära sig mer om kristen människosyn och hur kristen tro fungerar. Detta för att kunna göra ett arbete med integritet.
Skräm inte kristna människor med Freud eller gör dem räddhågade så att de avstår från att söka en klok (kanske kristen) terapeut när de behöver få hjälp med en fobi, depression eller relation. Själavårdare får mer än gärna förkovra sig och bli psykologiskt kompetenta. Psykologi är i sig inte farlig när den handhas med kunskap och vishet. Vi ska däremot komma ihåg att själavård alltid har som underliggande ärende att ha blicken riktad mot Jesus Kristus.
[ Läs tidigare inlägg | Helén Västberg: Inte upp till kyrkan att avgöra om Freud är relevant eller ej ]
