Ärendet i min initiala artikel var att vattendop, medlemskap i en lokal församling och deltagande i Herrens måltid hör samman. Till grund för detta påstående framförde jag exegetiska, teologiska och kyrkohistoriska argument. Sällan har jag mött en sådan mängd reaktioner på något jag skrivit. Förutom replikerna på Dagen översvämmades sociala medier av många upprörda kommentarer.
Filip Larsson har på ett klargörande sätt redogjort för varför dessa reaktioner är så förvånande. Det jag argumenterar för är ju inte kontroversiellt, utan allmänt vedertaget i de allra flesta kyrkotraditioner. Jag har inte en ”extrem nattvardssyn”, som Elisabeth Sandlund skriver, utan samma syn som majoriteten av kristna kyrkor i världen och historien.
Därför är det också anmärkningsvärt när Jennifer Lantz Herstek skriver: ”Att utestänga en viss typ av kristna från nattvarden till förmån för den egna gruppen luktar sekterism och arrogans lång väg.” Är den världsvida kyrkan arrogant och sekteristisk? Det var just den här sortens kritik jag sökte förekomma när jag skrev: ”Inte heller är det sekterism, utan en allmännelig princip som i princip samtliga kyrkotraditioner – spädbarnsbegjutande såväl som baptistiska – historiskt har tillämpat.”
För oss av strikt baptistisk övertygelse kommer detta ta sig uttryck på ett sätt. För lutheraner eller presbyterianer på ett annat. Det är helt okej.
— Nima Motallebzadeh
Ett exempel på någon som höll till samma position som jag är pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Pethrus. Faktum är att Lewi Pethrus och hans församling blev uteslutna ur Baptistsamfundet just för att de praktiserade den begränsade kommunionen i stället för den slutna, det vill säga att bordet var öppet för alla (troende) döpta kristna som var med i en evangelisk församling, och inte endast den egna församlingens medlemmar.
Lewi Pethrus motiverade det så här: ”När en människa kommer till tro, går hon över den osynliga gränsen till Guds församling. Men det finns också en synlig gräns. I den första kristna tiden var det ej tal om en kristen församling utan dop. Det är så nu med. Ingen blir medlem i ett kristet samfund, till exempel en luthersk församling, utan dopet.
En annan sak är deras uppfattning om dopet, men detta hör ju icke till denna fråga. Vi äro trötta på den strikta, benhårda baptiståskådningen. Å andra sidan vågar vi ej vrida Guds ord efter de närvarande förhållandena. Det står ingenting i Bibeln om att vi skola ha odöpta medlemmar i våra församlingar eller våra nattvardsbord.”
Detta torde vara ett överflödigt klargörande, men vårt synsätt är alltså inte ett uttryck för ett ogillande av Guds nåd. I vår församling eftersträvar vi att predika nådens evangelium varje vecka. Vi vädjar ständigt till syndare att springa in i Jesu öppna famn. Vi tar med vänner till gudstjänsten och ber för deras räddning. I söndags döpte vi flera personer till Kristus och hans församling. Frälsningen är tillgänglig för var och en som tror och omvänder sig. Att likställa majoritetspositionen med fariseism och begränsning av Guds nåd är helt orimligt.
Naturligtvis hindrar vi som församling ingen från att delta i Herrens måltid handgripligen. Det är vårt pastorala ansvar att avgränsa bordet genom en inbjudan till våra medlemmar och besökare från andra församlingar. Om någon som inte är berättigad till bordet ändå tar av brödet, är det naturligtvis ingen som slår vederbörande på handen.
Dopet och nattvarden är förbundstecken som tillhör Jesu förbundsfolk, kyrkan. Den osynliga kyrkan tar sig uttryck genom synliga församlingar. Bör inte alla, oavsett huruvida de är medlemmar i en specifik församling eller inte, ha tillgång till Herrens måltid? Nej. Detta driver hem just den poäng jag vill göra: en sådan inställning till församlingen och nattvarden är tidsenlig individualism som är helt främmande för nytestamentlig kristendom. Den lokala församlingen är inte detsamma som den lokala mataffären. Det är en synd att förhålla sig till Kristi kropp som konsumenter och att kyrkoshoppa från vecka till vecka.
Jag vidhåller tillsammans med majoriteten av den kristna kyrkan i alla tider att den nytestamentliga ordningen är att dopet föregår upptagande i medlemskap och deltagande i Herrens måltid. För oss av strikt baptistisk övertygelse kommer detta ta sig uttryck på ett sätt. För lutheraner eller presbyterianer på ett annat. Det är helt okej. Ordningen, som är apostolisk, står som en ständig påminnelse om att församlingen är en familj och att Herrens måltid är en familjemåltid – en förbundsmåltid. Och så länge det är Jesus Kristus som har friköpt församlingen med sitt blod (Upp 5:9), är det också han som dikterar villkoren i och för den (Kol 1:18). Hans hus, hans regler. Pris ske Gud för det.
