Varför spekulera i Judas öde, så som teologen Leif Carlsson gör i artikeln om Judas i Dagen 28/3, när Jesus klart säger var han hamnat?
I sin bön för lärjungarna den sista kvällen före korsfästelsen säger Jesus: ”Så länge jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn som du har gett mig. Jag vakade över dem och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man” (Joh 17:12). Jesus syftar här på de tolv, varav Judas var en. Utifrån vad Jesus här säger kan vi förstå att alla, utom en, är i himlen i dag.
Likaså säger aposteln Petrus om Judas att han ”räknades som en av oss och hade fått del i samma tjänst” men att man nu, efter Jesu himmelsfärd, förde fram två män som möjliga efterträdare till Judas: Josef Barsabbas och Mattias.
Petrus bad Gud visa vem av dessa två som Gud utvalt till den tjänst som apostel som Judas övergav ”för att gå till den plats som var hans” (Apg 1:24–25).
Varför då spekulera i var Judas är i dag när Bibeln så klart talar om det? Vi bör hålla oss till vad Bibeln säger och inte ägna oss åt rent önsketänkande.
Att Jesus också visade sig för Judas vid uppståndelsen när han - som det står i 1 Korinthierbrevet 15 - visade sig för de tolv, kan inte syfta på Judas som Carlsson föreslår utan hellre på Mattias som senare blev invald bland de tolv. När Jesus uppstod var Judas redan i evigheten, eftersom han gick och hängde sig redan då han hörde att Jesus var dömd till döden (Matt 27:3–5).
Att Jesus skulle dö hade Judas uppenbarligen inte räknat med. Han trodde förmodligen att “Jesus klarar sig alltid”, eftersom han alltid tidigare lyckas komma undan på något sätt. Men själv skulle han få en summa pengar, något vi vet att han hade ett särskilt intresse för (Joh 12:6). Men när han såg att Jesus var dömd förstod han allvaret i vad han gjort. Pengarna brände i hans händer och han kastade dem ifrån sig och gick direkt bort och hängde sig. Detta skedde alltså före Jesu uppståndelse.
Om den som förråder honom, det vill säga Judas, säger Jesus till och med att “Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född” (Matt 26:24).
En från början smord predikant slutade som en besatt av djävulen. Det är både tragiskt och allvarligt, men inte desto mindre sant.
— Bertil Swärd
Det finns ett allvar i detta som vi sällan talar om. Aposteln Johannes säger att det finns synd som leder till döden, och lägger till ”jag säger inte att man ska be för den” (1 Joh 5:16).
Också Hebreerbrevet talar om dem som avfallit. Observera att det inte handlar om dem som faller men sedan ångrar sig, utan om dem som gjort ett medvetet avfall från Kristus genom att med berått mod säga att de inte längre ville ha Jesus trots att de upplevt mycket från honom och ”fått del av helig Ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter men sedan avfallit”.
Dem går det inte att föra till omvändelse, säger Hebreerbrevets författare, ”då de själva korsfäster Guds Son på nytt” (Heb 6:4–6). En sådan människa vill inte komma tillbaka till Jesus.
Men om en människa har fallit och vill komma tillbaka, då är det ju Guds Ande som drar den människan. Alltså har en sådan människa inte begått den allvarligaste synden och är välkommen tillbaka till Jesus hur många gånger han än har fallit eftersom Jesus säger ”Alla som Fadern ger mig kommer till mig och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort” (Joh 6:37).
Men det var tydligen inte fallet med Judas.
Judas var från början en smord predikant som tillsammans med de anda lärjungarna botade sjuka och drev ut onda andar. Sedan hände något inom honom och steg för steg drog han sig längre bort från Jesus och det står till och med att Satan for in i honom (Luk 22:3). Så en från början smord predikant slutade som en besatt av djävulen.
Det är både tragiskt och allvarligt, men inte desto mindre sant. Därför är det är inte rätt av oss att säga att han till sist fann nåd när Bibeln säger det motsatta.
[ Judas - kristendomens störste svikare: Har vi dömt honom för hårt? ]
