Den 14/3 skrev Nima Motallebzadeh en debattartikel om relationen mellan dopet, medlemskapet och tillträde till Herrens bord. Jag är minst sagt bekymrad. Men inte av artikelns innehåll – som man skulle kunna tro – utan av hur artikeln tagits emot. I sociala medier haglade halmgubbar, missförstånd och elaka insinuationer.
Om man ska tro reaktionerna måste texten ha skrivits av en ovanligt lagisk och självrättfärdig typ som inget hellre vill än att undanhålla människor från Jesus och nåden. Någon kommenterar att Jesus minsann åt med syndare och tullindrivare, en annan att nådemedlen inte är till för att exkludera människor. Men ingenstans i debattartikeln kan man finna varken uppfattningen att bara de särskilt heliga och perfekta vore inbjudna eller att exkludering vore nattvardens syfte.
Mitt ärende är inte att rida in till personligt försvar av Motallebzadeh, men jag efterlyser ett samtalsklimat där vi kan föra sakliga resonemang om viktiga teologiska frågor. Är det inte en dygd att åtminstone försöka förstå sin meningsmotståndare innan man kommer med såpass allvarlig kritik?
Detta är den historiska kristna synen, som delas av mer eller mindre alla samfund och traditioner.
— Filip Larsson
En som, liksom jag, lagt märke till att Motallebzadehs text väckt starka känslor är Elisabeth Sandlund. I sin kolumn i Dagen den 19/3 kallar hon hans nattvardssyn “extrem” och betonar vikten av Jesu påbud att vi kristna ska vara ett för att världen ska tro. I liknande anda skriver Jennifer Lantz Herstek i sin replik den 24/3 att det luktar både sekterism och arrogans att stänga nattvardsbordet för vissa kristna, till förmån för den egna gruppen.
Men den som läser Sandlunds text noga lägger snart märke till att hon själv skriver att dopet är vad som öppnar vägen till nattvardsbordet. Svenska kyrkan, där Sandlund är verksam (och där Lantz Herstek är verksam som präst), har nämligen i princip samma syn i frågan som Nima Motallebzadeh.
Vad är det då som gör att Motallebzadehs ståndpunkt uppfattas som “extrem” och “arrogant”? Jag tror att det beror på att han är baptist. Den klassiska baptismen har ju mage att underkänna andra kristnas dop. Det är lätt att se varför detta sticker i ögonen på många. Men är det unikt för baptister?
För två år sedan fick den katolska prästen Matthew Hood en chock. Det upptäcktes att den diakon som döpt honom många år tidigare avvikit från ordningen och sagt “Vi döper dig …” i stället för “Jag döper dig …” Då ett sådant dop är ogiltigt i den Katolska kyrkan blev han snabbt döpt och prästvigd på nytt. Men även de dop, mässor och vigslar han förrättat under sin tid som präst ogiltigförklarades och behövde göras om. Ytterligare ett par år tidigare skedde något liknande med den svenskkyrkliga prästen Kristina Hjern, vars dop inom Swedenborgskyrkan retroaktivt underkändes av biskopsmötet.
I den östortodoxa kyrkan erkänns i de flesta patriarkat bara dop som utförts av en ortodox präst. Vill du som kristen bli ortodox behöver du alltså i regel döpas på nytt. Klassiskt baptistiska församlingar och samfund erkänner bara dop som skett på bekännelse efter att du kommit till tro.
Min poäng är denna: Det finns en mångfald av dopsyner bland kristna kyrkor och samfund men de har alla gemensamt att de erkänner och underkänner människors dop baserat på kyrkans teologiska uppfattningar. De har också gemensamt att de ser giltiga dop som vägen in i församlingen och därmed också tillträde till nattvardsgemenskapen. Detta är den historiska kristna synen, som delas av mer eller mindre alla samfund och traditioner.
Elisabeth Sandlund kom till tro genom ett nattvardsfirande i samband med sin dotters konfirmation. Bengt Sjöberg redogör för liknande vittnesbörd i sin replik den 22/3, och det är bara att tacka Herren för att han i sin oändliga godhet möter människor som närmar sig honom.
Teologi behöver dock byggas tillsammans med kyrkans samlade erfarenhet och på en mer objektiv grund än människors subjektiva upplevelser. Detta kan göras utan att förneka upplevelserna i sig. Som en av mina lärare en gång formulerade det: Vi är bundna av de ramar Gud satt upp, men han själv är naturligtvis fri att agera hur han vill utanför dem.
[ Läs tidigare inlägg | Jennifer Lantz Herstek: Nattvardsbrödet drogs tillbaka – jag var underkänd ]
Det står var och en fritt att föredra den helt öppna ordning som numera är vanlig i svensk frikyrklighet. Argumentera då för det. Resonera sakligt kring frågan. Men gör det fullt medveten om att det är “den öppna ordningen” som är det historiska och globala undantaget.
Lantz Herstek föregår här med gott exempel genom att själv kalla sin alternativa nattvardsteologi både “ny” och “hemsnickrad”.
Av den som hellre än att föra sakliga samtal om detta vill fortsätta utmåla den klassiskt baptistiska hållningen som arrogant, dömande, kärlekslös och extrem förväntar jag mig samma hårda ord om katoliker, ortodoxa, lutheraner och anglikaner världen över. Sedan kan man fundera på vem det är som är arrogant och dömande.
