Jag låg på sjukhus i Slovakien, ett djupt katolskt land. Jag hade haft en blodpropp i benet och fick inte lämna rummet på en hel vecka. Den enda utsmyckningen i vårt trebäddsrum var ett svart kors över dörren. Tiden gick långsamt. Varje förmiddag kom dock en beige liten man med en hemskt ful turistväska på magen till avdelningen. Han gick från rum till rum och erbjöd Kristi kropp till oss sjuklingar.
Första dagen tackade jag ja till sakramentet, varpå han frågade mig om jag var katolik. Han frågade inte om jag var kristen. Inte troende. Inte döpt eller konfirmerad. Frågan gällde om jag var katolik.
Hellre göra fel genom att visa för stor kärlek än göra fel genom att snåla med kärlek.
— Jennifer Lantz Herstek
Som lutheran och gift med en katolik känner jag mig rätt hemma på en katolsk gudstjänst, men jag svarade ändå nej eftersom jag i ärlighetens namn är en luthersk präst. Då stoppade mannen hastigt tillbaka oblaten i väskan och drog igen dragkedjan. Sedan fick jag ligga där och se på varje dag när mina rumskamrater tog emot brödet. Min tro var underkänd. Jag, som kristen, var underkänd. Det här gjorde mig illa, och jag kände att det gjorde dålig rättvisa åt Jesus, så som jag känner honom. Min åsikt är att Katolska kyrkan inte hanterar nattvarden på rätt sätt.
Jag tror inte att någonting gott kan komma av att man använder nattvarden som ett sorts ”schibbolet”, som en avskiljare där människor blir värderade. Att utestänga en viss typ av kristna från nattvarden till förmån för den egna gruppen luktar sekterism och arrogans lång väg.
Det som uppstår är en bild som inte går att foga in i den stora bilden av vad kyrkan (i absolut bredast möjliga mening) försöker vara och göra. Det verkar kärlekslöst, såsom Nima Motallebzadeh till och med själv noterar i sin artikel. Att det möjligtvis går att få det till att det är korrekt i något slags principiell mening, är underordnat detta stora: kärleken.
Men är det verkligen ens korrekt?
När Jesus instiftar nattvarden gör han det mot bakgrund av flera års delande av måltider med lärjungarna. Det är sista måltiden, ja, men verkligen inte den första. Han sammanfattar sitt verk så långt i orden ”gör detta till min åminnelse”. Kom ihåg hela mig, hela vandringen med mig. Alla måltider vi delat. Den gången jag mättade fem tusen med fem bröd och två fiskar. Den gången jag gjorde vatten till vin. Den gången jag gick in i Sackaios hus och delade måltiden där.
Om vi kan få väva in hela Jesusgestalten i detta så ser jag en möjlig, ny nattvardsteologi. Jag ser en Sackaios-teologi. Att Jesus först möter oss mitt i eländet där vi står. Vår synd är fullständigt uppenbar, och ändå vill han komma oss nära. Genom att vi delar Jesu måltid under en tid och befinner oss i samtal med honom under en tid, sker förändringen.
Måltiden blir då en del av vägen till tro. Sackaiosberättelsen slutar med orden: i dag har frälsningen kommit till detta hus. För att utmana Nima Motallebzadehs uppradande av en ordningsföljd vill jag visa en annan ordningsföljd som också finns dokumenterad: först måltid och gemenskap, sedan uppvaknande och insikt om min synd, sedan omvändelse och ett liv i helgelse, sedan konstaterad frälsning.
Vem vill du och jag vara i berättelsen om Sackaios? Vill vi stå där som folkmassan och vara förgrymmade på Jesus för att han äter med syndare? Eller vill vi vara med på festen i Sackaios hus och lita på att Jesus vet vad han gör? Då får vi ju uppleva förundran över den totala transformation som sker i människors liv när de berörs av Jesus.
I min hemsnickrade Sackaios-teologi sprängs gränser, därför att hela försoningsläran sätts i gungning. Jag inser det. Om Gud klarar av att ha gemenskap med oss trots vår synd så verkar korset onödigt. Men det är inte så jag menar. Det är inte så långt jag vill dra det.
Jag tror att Kristi ställföreträdande lidande och död är nödvändiga, liksom hans uppståndelse, men att vi som lever i ljuset från den tomma graven inte behöver bära upp Gud eller patrullera utmed de givna vägarna för att kolla att reglerna följs. Ondskan och döden är besegrad, och inte av oss utan av en som är starkare än oss. Vi behöver inte vara rädda. Hellre göra fel genom att visa för stor kärlek än göra fel genom att snåla med kärlek.
Allting är kanske inte så hugget i sten. Kan det vara så att vi har olika vägar till tro vari nattvarden kan spela in på olika sätt, eller till och med skifta betydelse under våra liv? Ett nattvardsbord med en tät gemenskap har också sin skönhet och sin funktion, men jag tror att det är bäst när det uppstår genom att människor träder närmare i längtan, inte genom att vissa personer aktivt utestängs.
