Jag tillhör en församling – och ska till hösten vara med och plantera en församling – som inte endast är evangelisk i vår syn på Bibeln, Jesu försoningsverk, nödvändigheten av pånyttfödelse etcetera, utan också är ecklesiologiskt baptistisk. Faktum är att vi är skamlöst baptistiska i våra församlingsstrukturer. Vi uppfattar det nämligen vara djupt bibliskt.
Vad ingår i “baptistisk ecklesiologi”? Längst upp på listan hamnar läran om pånyttfött medlemskap och ett kongregationalistiskt styrelseskick. Men jag vill argumentera för något som inte är unikt för baptismen, utan snarare handlar om katolicitet (observera: inte romersk sådan): det intima förhållandet mellan dopet (nedsänkning av hela den människa som avlägger en trovärdig bekännelse om förtröstan på Kristus), det formella medlemskapet i en lokal församling samt tillträdet till Herrens måltid som en regelbunden bekräftelse på vår gemenskap med Kristus och våra församlingssyskon.
Jesus har förenat dopet och nattvarden och “vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt”.
— Nima Motallebzadeh
Det är min övertygelse att baptistiska församlingar, ja, alla evangeliska församlingar, gör rätt i att anamma den struktur som faktiskt i alla tider har varit normen i den universella kyrkan.
Detta mönster finns explicit i Apostlagärningarna 2:41–42: “De som tog emot hans [Petri] ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen. De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.”
Notera ordningen:
- “De som tog emot hans ord” = De som i frälsande tro omfamnade det sanna evangeliets Jesus som Herre och Frälsare.
- “Döptes” = lät sig i den treenige Gudens namn nedsänkas i vatten till begravning av den gamla människan
- “Och antalet lärjungar ökade den dagen” = blev formellt upptagna i Jerusalemförsamlingen
- “De höll troget fast vid gemenskapen och brödsbrytelsen” = och var sedan aktiva medlemmar som prioriterade sammankomsterna (se Heb 10:25) och regelbundet firade Herrens måltid.
Ordningsföljden är omistlig: (1) pånyttfödelse/frälsande tro, (2) vattendop, (3) medlemskap och (4) deltagande i Herrens måltid. Samma mönster återfinns i missionsbefallningen där Jesus säger 1. gör alla folk till lärjungar 2. döp dem 3. lär dem hålla allt jag befallt er.
Församlingen befalls göra lärjungar genom att förkunna evangelium, omvändelse och syndernas förlåtelse, i den treenige Gudens namn döpa den som tror och sedan lära vederbörande att hålla allt som Herren har befallt, vilket inkluderar medlemskap i en lokal församling (Matt 18:17) samt deltagande i nattvarden (Matt 26:26–27).
Ordningen är alltså Jesu befallning och strukturen således en lydnadsfråga.
Faktum är att nästan hela den kristna kyrkan historiskt har igenkänt och följt detta. För en baptistisk församling innebär det att endast den som är troendedöpt och aktiv medlem i en lokal evangelisk församling har tillträde till Herrens måltid.
I vår församling brukar vi säga när vi avgränsar bordet: “Om du är döpt som ett uttryck för en levande tro och omvändelse och är en aktiv del i en lokal evangelisk församling är bordet öppet för dig. Detta inkluderar medlemmar i den här församlingen och gäster ur andra församlingar där samma evangelium predikas.”
Jag förstår att ryggmärgsreaktionen hos många som läser detta är att det låter kärlekslöst att exkludera spädbarnsbegjutna syskon från nattvarden och det är ett argument vi måste överväga. Men till sist handlar det om att lyda Jesus och samvetet. Inte heller är det sekterism, utan en allmännelig princip som i princip samtliga kyrkotraditioner – spädbarnsbegjutande såväl som baptistiska – historiskt har tillämpat.
Varför värna detta? Dels handlar det om att avgränsa bordet så att måltiden firas på ett värdigt sätt, vilket föreskrivs i 1 Korinthierbrevet 11:27. Dels handlar det om att lyfta fram nattvarden som den lokala församlingens församlingsmåltid som utgör en intim familjestund.
I förbundsmåltiden bekräftar vi inte endast på nytt vår gemenskap med Kristus, utan också vår gemenskap med våra församlingssyskon. Vi bekräftar varandra som lemmar i Kristus. Men Herren har inte bemyndigat sin församling att utsträcka förbundstecken 2 – nattvarden – till den som inte har mottagit förbundstecken 1 – dopet.
Framför allt handlar det dock om att bevara evangeliet. Det bevaras bäst när vi lyder Bibelns föreskrifter till den lokala församlingen, för det är den som har anförtrotts evangeliets förvaltande (1 Tim 3:15) och förordningarna gestaltar evangeliet.
I dopet, det nya förbundets initieringsrit, bekänner sig individen offentligt till Kristus och den döpande församlingen bekräftar individen som en kristen. Detta förnyas sedan regelbundet i nattvarden – vi bekräftar på nytt vår tro och varandras. Denna församlingsaspekt tappas ofta bort i vår individualistiska tid.
Historiskt var detta normen bland baptister, även om inte alla baptistiska sammanhang har varit strikta baptister (strikt från “restricted communion”, begränsad kommunion). Likväl är ordningen biblisk och djupt förankrad i kyrkohistorien, både bland baptister och icke-baptister. Jesus har förenat dopet och nattvarden och “vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt”.
