En studie i USA visar att en stor andel av dem som kommer till tro gör det före de fyllt 18 år. För mer än 30 år sedan var situationen kanske likadan i Sverige. Detta är naturligt där det finns många församlingar med stora grupper unga. Då blir också frågan om hur vi kan bevara en så stor andel som möjligt av dem som växer upp i kyrkan viktig.
Men i sammanhang där andelen barn och unga som växer upp i kyrkan är så liten som den är nu i Sverige, behöver vår mest centrala målsättning vara en annan. Detta ville jag få fram i den intervju som Dagen publicerade den 1/2.
Det gör inte att vi ska sluta förbättra våra strategier för att behålla en så stor andel av våra unga som möjligt. Jag har själv följt studien ”Kristen tro på glid?” på nära håll och är väldigt positiv till att detta arbete görs. Men att ställa frågorna mot varandra var medvetet drastiskt från min sida.
Gustaf Nyström reagerar på just detta i sin givande debattartikel den 8/2. Men han argumenterar inte främst för att vårt fokus ska vara att bevara våra egna ungdomars tro, utan på ett förtjänstfullt sätt talar han om vilka möjligheter det finns att nå utanför kyrkans väggar bland unga i dag. Våra resonemang är därför inte så svåra att förena.
För mig är det viktigt att slå fast att en fråga står högst på dagordningen. Det är hur vi är en missionell församling som når ut med evangeliet till främst vuxna människor i Sverige i den väldigt spännande tid som vi nu lever i, där kristen tro är i ropet. Får denna fråga stå högst på agendan har vi en utmärkt utgångspunkt för att också lösa frågan om varför kristen tro är på glid för unga på väg in i vuxenlivet.
Att reducera församlingens huvuduppgift till att hindra en halvering av antalet unga i kyrkan, är däremot inte en god nog huvudmålsättning för en församling i dag. Det leder till församlingens sakta död. Frågan är snarare hur vi kan dubblera antalet barn, unga och vuxna i församlingen. Ska vi växa behöver vi nå ut och min erfarenhet av växande församlingar i Sverige i dag når ut till personer som är äldre än 20 år.
Församlingar i Sverige växer starkast där frikyrkan traditionellt stått som svagast. I Evangeliska frikyrkan ser vi att i dessa områden döps tre gånger så många som i de områden där frikyrkan stått som starkast. Dessutom är andelen som är 21 år och äldre när de döps mellan 33–41 procent i län som Jönköping, Örebro och Östergötland. I län som Stockholm, Skåne och Västmanland är andelen hela 57–72 procent. Där är vi församlingar som når vuxna.
När en vuxen kommer till tro så kan det få konsekvenser för hela familjen liknande det vi ser att det gör i Apostlagärningarna. Bara de senaste åren har jag sett flera exempel på att när en vuxen kommer till tro, så får deras barn också en tro. Jag skulle vilja utmana oss att se möjligheten till växande barn- och ungdomsgrupper i våra församlingar genom att vuxna kommer till tro, som gör att deras barn också kommer med.
Detta ger också hopp för den stora andel församlingar i Sverige som knappast har några medlemmar kvar under 20 år. I hälften av frikyrkoförsamlingarna är endast en procent eller färre av medlemmarna 20 år eller yngre. De har ofta små chanser att nå barn och unga.
Men när målet är att vuxna ska komma till tro, så är de också med på banan. Då aktualiseras missionsbefallningen även för dessa församlingar. Och då finns vägar också för dessa att få tillbaka barn och unga. Men först genom att nuvarande och framtida föräldrar kommer till tro.
Om vi, när våra barn flyttar hemifrån, själva slutar delta i församlingslivet har vi med våra liv ropat högt och tydligt till våra unga vuxna barn: Jag trodde egentligen aldrig själv på detta.
— Øyvind Tholvsen
Katrina Simonsson lyfter i sin debattartikel den 21/2 fram möjligheten att vuxna kommer till kyrkan genom att barnen först kommer med. Självklart är det också en möjlighet, men jag ser dock inte lika många exempel på det.
Nätverket ”Jesus till barnen” har på förtjänstfulla sätt betonat vikten av betydelsefulla vuxna för att förmedla tron till nästa generation i sitt flergenerationstänk. Kyrkans gemensamma verksamhet går hand i hand med det som förmedlas hemma.
Här utmanas vi som har barn och barnbarn. Om vi som vuxna endast går till kyrkan för barnens skull så kommer de förr eller senare att genomskåda detta. Om vi, när våra barn flyttar hemifrån, själva slutar delta i församlingslivet har vi med våra liv ropat högt och tydligt till våra unga vuxna barn: Jag trodde egentligen aldrig själv på detta. Varför ska då våra barn tro?
Men om vi i församlingslivet formulerar och förmedlar tron på sätt som möter frågor som vuxna människor bär på i dag, så kan vi tala till alla vare sig vi är med i församlingen eller inte.
Och om vi regelbundet får höra vittnesbörd om hur tron förändrar en vuxens liv, ja, då hjälper vi varandra att få en tro för vuxenlivet. Så kan vi bli de betydelsefulla personer som barn och unga behöver i sina liv och som i helg och vardag förmedlar tro till nya generationer, precis som Katrina Simonsson beskriver så bra i sin artikel.
