I en debattartikel i Dagen delar pastorerna Emil Gillsberg, Manuel Henriquez och Daniel Holmgren en ärlig skildring om hur det är att vara pastorer i medelstora eller mindre församlingar.
De beskriver bland annat att både pastorer, och än värre även församlingar, förminskas då de mäts mot en kvantitativ måttstock. Varför är det till exempel antalet medlemmar som avgör om någon betraktas som en förebild eller får ett särskilt förtroende? Och om det nu har ett avgörande värde, ska det då inte bedömas i relation till de förutsättningar som finns lokalt?
Omständigheten blir nämligen än mer urholkande då det som framställs som målbild är omöjligt att efterlikna utifrån de lokala omständigheter som många församlingar och pastorer befinner sig i.
Möjligheten att få prövas i ett stort sammanhang är få förunnat.
— Mattias Sennehed
Under åren 2003–2018 tjänade jag som pastor i pingstkyrkan i Linköping och Malmö pingstförsamling, några av de största pingstförsamlingarna i Sverige. Jag minns att jag kände att det i och med tjänsten som ungdomspastor följde både ett ansvar och ett förtroende som sträckte sig utanför den egna församlingen.
Jag fick snabbt flera förfrågningar som jag uppfattade som hedrande och motiverande och jag klev in i nationella uppdrag. Jag upplevde en genuin kallelse till detta, ändå insåg jag inte då att möjligheten att visa min lämplighet för dessa uppdrag i många fall till stor del berodde på det sammanhang jag fanns i.
Det kan vara rimligt att anta att den prövning som gjorts av någon som går in i tjänst i en stor församling är ett slags garant för en allmän lämplighet. Men det är orimligt och en djup fallgrop om man per automatik tänker att någon som finns i ett mindre sammanhang skulle vara mindre lämplig. Den uppenbara sanningen är såklart att möjligheten att få prövas i ett stort sammanhang är få förunnat.
Tydliggjort så här tror jag att många tänker att det är självklart, men är det så vi tänker intuitivt?
På årets Pingst pastorskonferens framfördes från estraden en uppmuntran till alla trogna medarbetare som arbetar på i det tysta och kanske aldrig ges något särskilt utrymme att hålla i mikrofonen när pastorskåren samlas. Det var välgörande och något som jag uppfattade att flera tog till sig av. Samtidigt kan man fundera varför det ska vara så att få har tillgång till plattformen och vad som gör att någon får den positionen?
Sociologen Pierre Bourdieu har formulerat något som kallas fältteorin, genom vilken han förklarar samspelet mellan olika aktörer som finns i samma intressesfär och vad som kan avgöra vilken roll vi tilldelar varandra i detta fält.
Centralt är det han benämner som kapital: det kan vara formella positioner, personliga egenskaper, erfarenheter – det som upplevs som positivt. Enligt Bourdieu kommer tillgången till dessa kapital avgöra i vilken mån en individ eller församling tillåts ha en påverkan på gruppen och vilken plats som ges.
Det finns behov av vidare samtal både kring församlingsrörelsen Pingst och pastorsnätverket.
— Mattias Sennehed
Att människan är skapad till en social varelse och att det i grupperna som uppstår kommer finnas någon form av rolltilldelning är nog oundvikligt, men det bör problematiseras. En rimlig fråga är exempelvis, som Gillsberg, Henriquez och Holmgren är inne på, vad som egentligen är stort. Med Bibelns ord i minnet om änkan som gav två kopparslantar, i Jesus ögon mer värda än de andras stora gåvor då hon gav trots sin fattigdom, kan man med rätta ifrågasätta sifferräknandet.
Ett annat Jesusord, det om att världens ledare uppträder som herrar över sina nästa – ”men så är det inte hos er, den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare” – får oss att reflektera över vad ett beundransvärt kristet ledarskap egentligen är. Vad är framgång? När Jesus vann seger på korset hade alla i hejarklacken lämnat, till och med många av de närmaste.
Dessa idéer behöver vi samtala om för att skydda oss från ideal och värden som inte springer ur den kristna värdegrunden utan marknadskrafternas.
[ Dokument: Fem församlingsplanterare: Här är våra bästa råd för dig som vill starta ny kyrka ]
Det finns behov av vidare samtal både kring församlingsrörelsen Pingst och pastorsnätverket. Gällande det senare har jag har ibland lekt med tanken på vad som skulle hända om vi skulle lägga allas namn i en tombola och ur den dra åtminstone några inför varje större konferens.
Vi är ju överens om att alla har något helt fantastiskt och unikt att bidra med. Allas primära gåva är nödvändigtvis inte att predika, men det kan finnas många andra värdefulla bidrag att ge till gemenskapen. Självklart kan inte alla göra allt samtidigt, men vi kan ha en ordning där ansvar och förtroende cirkulerar och fördelas bredare.
En annan befintlig resurs är våra processgrupper och regioner. De besitter värdefull kunskap om resurser i personer och församlingar som är svåra att ha kunskap om från avstånd.
Jag utläser inte en strävan efter positioner eller människors gillande i de tre pastorernas artikel. Det viktigaste för oss som individer och församlingar är inte att andra ger sitt erkännande utan att vi är trogna Gud och får Guds bekräftelse.
Däremot hör jag dem önska att ännu mer resurser, ännu fler gåvor, ska få komma vår rörelse till del så att vi tillsammans blir ännu starkare och bättre rustade för utmaningar i vår tid. Det är en bön som jag instämmer i.
