Jag lärde mig en gång att det är ett tecken på känslomässig omognad att dela in människor i fack. Vi behöver då inte utmanas i våra uppfattningar utan kan avfärda andra genom att stämpla dem med åsikter som de (förmodligen) inte har eller bara delvis har. Som exempel kan nämnas facket ”liberal” eller ”fundamentalist”. Det blir bekvämt att göra så.
Men som Jesu lärjunge kan jag inte sättas i ett fack: Jag kan både vara miljökämpe och abortmotståndare, se judarna som Guds utvalda folk och älska araberna villkorslöst, se Jesus som enda räddningen för världen och älska och respektera muslimerna.
Jag kan leva i spänningsfältet mellan tron att Gud helar människor från sjukdomar och acceptansen av att Gud inte alltid helar, vara kritisk till Trump men samtidigt en kristen konservativ, välkomna flyktingar men kritisk till en naiv invandringspolitik. Jag kan tro på Guds slutgiltiga dom och vara ödmjuk och vidsynt.
Jag vägrar låta mig placeras i fack som ”högerkristen” eller ”vänsterkristen”.
Nåd handlar om att älska villkorslöst och att kunna förlåta, inte om att vara mindre noga med vad som är rätt och fel.
— Kurt Larsson
Jag är oerhört trött på den indelning som vi ofta gör. Det blir lätt en föraktfull ton gentemot varandra: ”freds- och miljökristen”, ”fanatisk skapelsetroende kreationist”, ”kristna homofober”, ”inte sant bibeltroende”.
Jag tror visst att vi måste reagera mot sådant som är illasinnat, kärlekslöst och som undergräver respekten för Bibeln som Guds Ord. Men kärleken är, för att citera evangelisten och OM-grundaren George Verwer, ”den kristnes kontrollstämpel”. Nedvärderandet av andra, vilket till och med kan leda till ett förakt, är kärlekens motsats – oavsett om det finns ett visst mått av sanning i våra bedömningar.
För 35 år sedan läste jag en bok med titeln Håll balansen på kärlekens väg av nämnde Verwer. Innehållet gjorde ett starkt intryck och har präglat mig mycket. Här förkunnas en radikalitet med kärleken som en nödvändig balansfaktor.
Författaren var en ivrig missionär och inspiratör för främst unga människor, och han blev känd för att ofta predika klädd i en skjorta med världskartan på, eller bärandes på en stor jordglob. Verwer utmanade till att nå ut till människor som aldrig hört om Jesus. I hans liv och undervisning finns en överlåtelse och respekt för Bibelns budskap som utmanar. Och samtidigt lyckades han vara varmt mänsklig och ovanligt vidsynt.
Jag tror att vi alla behöver mycket mera av balans så att vi inte kantrar.
Den viktigaste källan till balans på kärlekens väg är tilliten till bibelordet. Där möter vi kärleksbudskapet om den levande Jesus Kristus. Som den tyske prästen och motståndsmannen i Nazityskland, Dietrich Bonhoeffer, skrev: ”Guds Ord går in i oss genom meditation, stannar hos oss, är i verksamhet och sätter igång oss, så att vi inte kommer ifrån det på hela dagen. Då utför Ordet sitt verk med oss. Kanhända utan att vi själva anar det.”
Läsningen av och tilliten till gudsordet är en absolut nödvändighet för den kristne om man ska kunna hålla en rak kurs, kunna visa civilkurage och inte kantra. Den är nödvändig för ett sunt kristet tänkande. Bibeln skapar en vidsynthet och inte tvärtom, som många menar.
C S Lewis skrev: ”Om du läser historia kommer du att finna att de kristna som gjorde mest för den nuvarande världen var desamma som tänkte mest på nästa.” Alltså kan jag leva här och nu, kämpa för rättvisa, fred och miljö samtidigt som jag har mitt hjärta i himlen och lever för att vår Herre Jesus snart ska komma tillbaka. Många gånger ställer vi detta mot varandra, vilket är tragiskt.
I dag framställs ofta bibeltron och kärleken som något som står i motsats till varandra. Men det är en allvarlig missuppfattning. Kärleken går alltid hand i hand med sanningen, enligt Bibeln. Där finns en öppenhet för att låta sig korrigeras. Nåd handlar om att älska villkorslöst och att kunna förlåta, inte om att vara mindre noga med vad som är rätt och fel.
Min erfarenhet är att bibelläsningen gör att mitt liv blir i balans. Då menar jag läsning av hela Bibeln. De mest öppna, kärleksfulla och sunda människor jag lärt känna tidigt i livet var ofta äldre som läste mycket i Bibeln. De var generösa, kärleksfulla och barmhärtiga mot andra. De hade en djup relation till författaren – den helige Ande – och satte relationen med Gud i centrum, inte bokstaven.
[ Dokument: "Bibelläsning känns som något jag ska prestera" ]
Sekteristiska rörelser är tydliga exempel på hur galet det blir när det gallras fritt i Bibeln, något som leder till total obalans och en hårdhet mot människor. Sekulära tankegångar sätter också människan i centrum vilket påverkar vår bibelsyn och leder till en godtycklig tolkning av Skriften.
De bibelläsare som jag mötte som ung visste att Gamla testamentet är en ”skuggbild” av Nya testamentet och att vi lever i det Nya förbundet men att hela Bibeln ändå är Guds Ord.
De människor som är hårda och dömande har problem med att de bara läser vissa avsnitt. Samma sak gäller om du knappast läser Bibeln alls. Allt blir godtyckligt och vi kastas hit och dit av alla vindkast i läran. Resultat: Det blir obalans i både lära och liv.
Vi behöver mycket mindre av etikettering och ”antingen eller” och mer av ”både och” – helt i enlighet med Bibelns fulla budskap.
[ Lena-Sophia Tiemeyer: Irrläror har uppstått när vissa bibelställen betonats medan andra tystats ner ]
