Kyrkans uppgift är inte att underhålla redan troende varje fredag och söndag

Frågan hon ställde var bra men avslöjande: “Vad ska vi göra med ungdomarna efter att de gått klart Alphakursen?”

Jag hade precis avslutat mitt snack för ett gäng ungdomspastorer om hur man som ungdomsgrupp kan använda sig av Alphas ungdomskoncept när det öppnades upp för deltagarna att ställa frågor. Ingen skugga ska falla på den tjej som ställde frågan – jag har fått den flera gånger och hör ofta ledare reflektera över att det är ett för stort steg från Alphakursen in i kyrkans verksamhet.

Samtidigt tycker jag att den säger någonting som faktiskt skaver om hur vi uppfattar våra egna församlingar. Menar vi alltså att kyrkan i dag inte är tillräckligt begriplig för en person som just lagt en hel termin på att gå en kurs i kristen tro? Och inte kapabel att ta emot en ung människa? Om det ska vara så svårt att “komma in i kyrkans verksamhet”, hur ska då våra kyrkor kunna växa?

Elever var bekväma att dela med sig av sin tro i skolan där de själva kunde sätta ord på den men de ville inte ta med sina kompisar till kyrkan.

—  Emma Bergkvist

Är det Alphakursen det är fel på? Skulle innehållet behöva vara utformat på ett annat sätt som förberett en person bättre på livet i församlingen, eller skulle den behövt ha fler moment som är mer lika hur en gudstjänst ser ut?

Absolut, men faktum kvarstår att oavsett om Alpha hade kunnat vara bättre i sig, är det ett ganska stort åtagande att gå en kurs en hel termin över huvud taget, särskilt om vi pratar ungdomar. De flesta går inte en sådan kurs just nu. De flesta ungdomar i dag har inte ens grundläggande koll på varför vi firar påsk, knappt jul.

Så hur många förberedande kurser och tröskelsänkande aktiviteter behöver en sån ungdom vara med på innan han eller hon kan känna sig hemma på en ungdomssamling? Är det ens möjligt? Dessutom tror jag att de flesta av oss är överens om att en grundkurs i kristen tro bör handla om korset och dess konsekvenser, inte om hur du förstår dig på en församling och dess interna kultur.

Någon skulle kanske hävda att kyrkan inte ska vara helt begriplig för en som inte kommit till tro. När kristna “bibelords-battlar” om detta brukar bibelcitat som “budskapet om korset är en dårskap” och “jag skäms inte för evangeliet …” dyka upp. Ofta menas att kyrkan inte ska “anpassa sig till världen” och att förändra för mycket i kyrkan är likställt med att ändra teologin.

Det är inte alls det jag talar om. Jag vill sätta fingret på att det där glappet mellan världen och kyrkan, det som gör att klivet blir för stort, är något som vanliga församlingsmedlemmar känner av och som jag tror är en faktor till att så få kristna vill bjuda med någon ny till kyrkan. De vill inte ge sin vän “fel bild av tron”.

Ja, precis så brukar det låta. Jag mötte det ofta när jag jobbade på elev- och studentorganisationen Ny Generation: elever var bekväma att dela med sig av sin tro i skolan där de själva kunde sätta ord på den men de ville inte ta med sina kompisar till kyrkan.

[ Ledarpodden: Gränssprängande satsningar behövs för att nå unga med Jesus ]

Många av dagens församlingar och samfund i Sverige tittar på sin statistik och konstaterar att den är dyster. Medlemsantalet sjunker, färre döper sina barn och antalet ungdomar i ungdomsgruppen minskar. Ändå talar andra siffor för att unga i dag, den generation vi kallar Z, är en öppen generation som inte alls är negativt inställd till tro.

I den undersökning som forskningsgruppen Barnagroup gjort i samarbete med bland andra Alpha, intervjuades nästan 25 000 ungdomar från hela världen om allt möjligt, också tro. Där framkommer bland annat att majoriteten talar väldigt gott om den historiske Jesus och efter pandemin svarade 60 procent att de var mer intresserade av att gå till kyrkan nu än innan.

Dessa siffror borde vara goda nyheter för kyrkan. Men om vi ska klara av att inte tappa människor, och kunna bemöta den unga generationens stora frågor om tro och livet, måste vi börja minska det där glappet genast. Här finns ett jobb att göra.

Jag gör inte anspråk på att ha alla svar, men jag vill slå ett slag för en nationell reality check (verklighetskontroll) av vad kyrkan gör och vilka vi är till för. Kyrkans viktigaste uppgift är att nå de förlorade. Inte att underhålla redan troende varje fredag och söndag. Jesus har enorm kärlek och omsorg om oss alla, men han lämnade de nittionio fåren för det enda bortsprungna. Det är det enkla evangeliet.

Låt oss göra detta till ett decennium av evangelisation och förändra det som hindrar människor att utforska tron. Förändring är sunt, naturligt och nödvändigt! Och det handlar inte om att förändra vårt budskap, men det handlar i allra högsta grad om att förändra vår kultur, vår kommunikation och vår form.

Något som lever förändras, det är bara att titta sig i spegeln.

[ Blomstra-metoden lanserades – vill nå nya människor ]