Teknologin har fascinerat människan länge, med glödlampor, telefoner och rymdraketer. Men teknologin har också skrämt människor, med kärnkraftverk och atombomber. Artificiell intelligens, AI, både fascinerar och skrämmer. Vissa har en naiv fascination över AI, medan andra är rädda och tror att AI kommer förinta mänskligheten. Jag tror inte att den verkliga faran med AI är att den får ett medvetande utan snarare att den riskerar göra mänskligheten artificiell.
Arash Gilan (Dagen 21/1) menar att de existentiella frågorna utmanas av AI. Jag tror inte att de utmanas i egentlig mening, även om det kan verka så. Särskilt för de som inte förstår eller tror på kristendoms svar och de som läser in mer i AI än vad som finns där för att de är influerade av science fiction. Orsaken till detta går att hitta i 1600-talsfilosofen Descartes.
Descartes tankar om att människans kropp är en maskin var starten på det mätbaras tidsålder. Det har i sin tur lett vidare till en modern filosofi som enbart tror på det mätbara. Därför kan fri vilja, moral, medvetande, andlighet och Gud förnekas, vilket långsamt har luckrat upp de kristna idéerna.
Detta har nått sin slutdestination i transhumanismen. Transhumanismen vill hjälpa evolutionen vidare genom teknik och en gång för alla utrota mänsklighetens brister – som lidande, sjukdom och död. Denna filosofi är enligt filosofen Francis Fukuyama världens farligaste idé, och många av dagens teknologer, som Elon Musk, är influerade av den.
Eftersom människan anses vara en maskin är steget kort till tanken att maskinen kan bli människa. Om allt är mätbart och kan sammanfattas i matematiska formler är vårt medvetande och vår kreativitet någonting som kan fångas in av en kod. Då kan AI skapa verk som överträffar Bachs musik, van Goghs konst och Dostojevskijs litteratur på nolltid.
AI kan ge oss artificiella sexpartner och vänner som alltid är oss till lags. Men riktiga relationer gör ont och är krävande.
— Emanuel Almroth
Men kan en maskin bli medveten? Ateisten och fysikern Ulf Danielsson och neurologen Anil Seth anser att medvetande är bundet till det biologiska, och nobelpristagaren Roger Penrose, anser att medvetandet inte ingår i det mätbara.
AI är en förlängning av datorn. Och datorn är ett effektivt verktyg och är mycket bättre än människan på det kvantitativa tänkandet, vilket visar sig i dess makalösa förmåga att kalkylera och lagra information (minnet). Detta är orsaken till att vissa tror att datorn är intelligentare än människan. Men människans intelligens består av många fler aspekter, varav de flesta är omätbara.
Själva namnet AI är en hype, och hype är ett nutida problem, även inom vetenskapen. Anil Seth anser att AI egentligen borde heta ”applicable statistic”, alltså en sannolikhetsgenerator, men det är inte ett lika säljande namn.
När de som investerat i AI varnar för AI ser jag det som en marknadsföringstaktik. AI är imponerande rent tekniskt. Men jag blir bekymrad över att många tar sci-fi-filosofi på allvar och imponeras av AI:s konst och dikter. Det är för mig ett tecken på vår tids kulturella och andliga fattigdom.
Alla uppfinningar är genvägar, men alla genvägar är inte alltid en förbättring på alla plan. Det skrivna ordet förbättrade vår förmåga att bevara kunskap men försämrade minnet. Bilen är snabbare än hästen men förorenar också vår miljö.
Vissa genvägar, som droger och magi, är vad 1800-talspoeten Charles Baudelaire i De artificiella paradisen kallar för förbjudna genvägar. Det är att försöka få någonting på ett effektivare vis, men detta ger inte samma sak som det äkta utan i stället någonting artificiellt.
AI riskerar bli en sådan genväg om den används fel, som att ersätta människans kreativitet och intelligens. Det kommer hämma vår utveckling och civilisation. Likaså kan AI bli en risk för vår frihet med ett omfattande övervakningssamhälle, samt att det kan bli omöjligt att skilja mellan sann och falsk information.
[ Kristna ledare höjer ett varningens finger för AI ]
AI kan ge oss artificiella sexpartner och vänner som alltid är oss till lags. Men riktiga relationer gör ont och är krävande, för det är så vi växer som människor. AI kan bli ett nytt ideal för skönhet genom artificiella modeller, men det är perfektionism in absurdum eftersom de saknar mänsklighetens brister som att åldras, gå upp i vikt och bli sjuk.
Risken blir att vi vänjer oss vid det artificiella och börjar se det som ett naturligt ideal, vilket är omöjligt för oss att uppnå, på annat vis än genom transhumanismens visioner.
Till allt detta kan den kristna tron och dess rötter vara en motpol. I vår tro är det svaga starkt och vi ska vara genuina som barn.
Vi behöver inte vara rädda för att maskinen ska bli ett monster, snarare behöver vi vara uppmärksamma på vad den riskerar att göra med vårt inre.
Kyrkan behöver vara en plats för det äkta, svaga och det mänskliga – det som inte är perfekt. En plats för det omätbara och för frid, inte för prestation och effektivisering. I en mekanisk tid kan kyrkans genuina ljus lysa allt starkare, för det kommer vara en brinnande och naturlig eld i tidsandans kalla, artificiella skimmer.
[ Kulturessä | Arash Gilan: Vem vågar tänka kreativt kring AI och andlighet? ]
