I en ledare i Dagen 26 januari lyfter Fredrik Wenell frågan om kallelse och ämbete, dels apropå Birgitta Eds omskrivna prästkrage i offentligheten, dels apropå att många präster och pastorer upplever att det är svårt att balansera ett modernt yrkesliv med en traditionell kallelsetanke.
Jag delar uppfattningen som Wenell ger uttryck för när han frågar sig om inte förskjutningen i synen på ämbetet från kallelse till yrke kan vara en bidragande orsak till utbredningen av utmattning hos präster och pastorer. Wenell uppmanar kyrkorna att ”återigen börja förstå ämbetet som en kallelse till ett helt annat slags liv”. Här tar han Ed och den allestädes närvarande prästkragen som ett förebildande exempel.
Jag vill resonera vidare på det här inslagna spåret och visa dels på problematiken som kan uppstå när person och ämbete blandas ihop på ett olyckligt sätt, dels visa på några vägval som kyrkorna behöver göra för att både bevara sina präster och pastorer och en teologi om kallelse.
Det är inte vilket jobb som helst, att bära Kristus till världen.
— Judith Fagrell
Ytterligare en krage har varit i ropet igen i medierna de senaste dagarna – eller snarare handlar det om avkragningen av före detta biskopen Thomas Petersson. Petersson har nu skrivit en bok och låter sig intervjuas i Kyrkans tidning. Han berättar om sin reaktion när beslutet om att han skulle fråntas ämbetet kom: ”All min handlingskraft försvann. Det fanns liksom inget att göra. Allt var slut.”
Livet och tjänsten som för Petersson var helt sammanflätade innebar att när det ena togs ifrån honom upplevde han att det andra försvann också. Petersson beskriver vidare i intervjun hur svårt det har varit för honom att komma till frid med vem han är nu, utan ämbetet, och uttrycker också sin önskan och längtan att en dag försonas med kyrkan – på det ena eller andra sättet, tolkar jag det som.
Både Birgitta Ed och Thomas Petersson är sålunda representanter för en mycket traditionell syn på prästens kallelse och vigning: sömlöst hör liv och tjänst ihop, som ett. Men någonting skaver i mig när jag läser rapporteringen. Oavsett om man tillhör den kyrkotradition som har ett formellt prästämbete eller ej, så är själva syftet med ämbetet att visa vidare från prästens person till Kristus.
Det har väl för all del alltid funnits präster som gillat att stå i centrum eller församlingar som idoliserat sina herdar. Men min poäng är att det kan vara skadligt för kyrkan, för ämbetet och för den enskilde prästen eller pastorn: Identiteten ska finnas i Kristus. Inte främst i min person.
Kyrkan är alltså inte betjänt av mer uppmärksamhet kring vare sig Eds eller Peterssons personer, men visst tjänar mediestormen kring dem som bra exempel både på svenskarnas ambivalenta förhållande till religion och religiösa företrädare i offentligheten, och på hur svårt det kan vara att som ämbetsbärare manövrera bland människors förväntningar, sin egen självbild och kyrkans kallelse.
[ Efter otroheten och avkragningen: Svårt när personer verkligen vill trycka ner en ]
Åter till uppmaningen Wenell lyfte i sin text: att återerövra tanken på kallelsen till ett helt annat liv. Frågan är ju vad det är för annat slags liv som avses? Detta behöver man arbeta med, inte bara präster och pastorer på individnivå utan kyrkorna behöver göra det både i sin roll som arbetsgivare och utifrån sitt teologiska och andliga ansvar.
Det går inte längre att bara hänvisa till en romantisk syn på livslång kallelse till tjänster som eventuellt var en verklighet före det att präster tilläts gifta sig, och absolut inte i dag då unga präster och pastorer önskar att dela ansvaret för hem och familj lika med sin partner, eller för den delen är ensamstående.
Vi måste prata om när det blir svårt att få ihop liv och tjänst, när våra förväntningar inte går att pussla ihop med vår ork eller vår tro.
Förutom olika teologier om ämbetet har också kyrkorna i vårt land helt olika ekonomiska förutsättningar. Mitt eget samfund kan fortsatt garantera en trygg inkomst för sina herdar, men så är det ju långt ifrån alltid för mina systrar och bröder i andra gemenskaper. Delar man till exempel sin tjänst mellan flera församlingar blir det än svårare – kan man lägga sitt liv på flera platser? Här måste församlingarna stötta sina ledare!
Så, vägvalen jag ser att kyrkorna måste göra handlar för det första om teologi: Att gräva djupt i sina respektive traditioner för att lyfta upp och tydliggöra synen på kallelse och tjänst. Vilka förväntningar finns och hur formulerar vi dem?
[ Fredrik Wenell: Att vara präst eller pastor är inget yrke ]
För det andra måste man ta i beaktande de livsförhållanden som vi alla går in under, med hyror, studielån och elräkningar. Pengar är sannerligen inte allt, och på många håll är förhållandena knappa. Men det finns andra värden att eftersträva: Hur möjliggör vi en god arbetsmiljö i församlingarna? Erbjuds handledning? Ser vi till att våra präster och pastorer ingår i goda nätverk med kollegor?
Allt detta är friskfaktorer som hjälper ämbetsbärarna att hålla en balans mellan sin egen person och kyrkans kallelse, mellan liv och tjänst. För det är inte vilket jobb som helst, att bära Kristus till världen.
Men, som det står i psalmen: Kraft till tjänst är tjänstens lön.
