Att aposteln Paulus på sin tid var ganska kritiserad har att göra med hans undervisning om den kristna människans frihet. Kortfattat menar han att den som har Jesus som sin Herre, och i allt håller sig till honom, kan vara fri gentemot allt annat och alla andra.
Att han syftade på en inre frihet, hjärtats frihet, bevisas av att han i sina brev uppmuntrar de kristna att vara goda samhällsmedborgare. Sentida läsare har ibland önskat att han mer aktivistiskt skulle uppmuntrat de kristna att göra revolution mot slaveri och patriarkal maktstruktur.
Ändå är det uppenbart att hans idéer är en viktig bakgrund och orsak till de många friheter vi i dag i västvärlden anser självklara (så självklara att vi nog inte tackar för dem så mycket som vi borde). Hans argumentation i det lilla brevet till Filemon skulle så småningom leda till att kristna människor aktivt tog ställning mot slaveriet, så att det faktiskt avskaffades.
I nämnda brev vänder sig Paulus till slavägaren Filemon och vädjar för dennes slav Onesimus, som har rymt. Paulus uppmuntrar Filemon att ta tillbaka Onesimus, utan att straffa honom. Mycket tyder på att Filemon och Onesimus trots skillnader i status tillhörde samma kristna församling. Paulus visar omsorg om dem båda – och därigenom också om den kristna församlingens enhet. Brevet är en liten pärla, lika delar ömsint själavård och handfasta råd i en komplicerad situation.
Ändå blev Paulus ofta missförstådd. Hans ord om frihet tolkades av somliga i församlingen som ett frikort vad gäller sexuell frigörelse. Andra läste hans råd om att kristna inte ska bekymra sig alltför mycket om mat som att det rätta, kristna sättet att leva var i sträng askes.
Jag kom att tänka på Paulus och friheten när jag läste Emmy Stiernblads artikel om kristen livsstil, vad det är för något egentligen. Det är en bra fråga, som det var länge sedan någon ställde. Hon noterar glappet mellan sin egen pragmatism (att det är praktiskt att mässan är på lördagseftermiddagen, så att hon därefter har gott om tid att gå ut och dricka vin med sina vänner) och den ordning och struktur som hon noterar hos kristna från mer konservativa traditioner än hennes egen svenska variant av protestantism.
Hon känner sig också främmande för den antydan till legalism vad gäller inställning till pengar, köttätande och flygresor som hon märker hos jämnåriga kristna. Här påminner hon om Cora Sandels romanfigur Alberte, hon som inte visste vad hon ville, bara vad hon inte ville.
På vår baksida befinner sig just den osäkerhet och förvirring som kan uppstå i ett samhälle med stor frihet.
— Anna Sophia Bonde
Om vi är glada för vår kultur, med välstånd, frihet och respekt för mänsklig värdighet – det som somliga regimer i världen avskyr och ser som sin plikt att bekämpa – så måste vi erkänna att det dilemma som Emmy Stiernblad befinner sig i är en kanske oundviklig följd av alla de välsignelser vi är omgivna av.
Det finns ingen framsida som inte har en korresponderande baksida. På vår baksida befinner sig just den osäkerhet och förvirring som kan uppstå i ett samhälle med stor frihet – den frihet som aldrig är enbart behaglig, utan som förr eller senare visar sig som krav.
De frågor Emmy ställer visar att hon har möjlighet att designa sitt eget kristna liv – och samtidigt tycker att det känns märkligt; ska det verkligen vara så? Är allting, även det heliga, förhandlingsbart? Är det önskvärt att formerna för ett kristet liv kan väljas alldeles fritt, av individen, som han eller hon själv önskar?
[ Läs tidigare inlägg | Emmy Stiernblad: Finns det ens ett kristet levnadsideal i dag? ]
Det jag skulle vilja rekommendera Emmy är att välja en församling (återigen: friheten som krav) och sedan underordna sig det som följer av att vara del i en sådan gemenskap: att regelbundet vara en del av gudstjänstfirarna, att finnas med inte bara när hon känner för det utan även annars, att gå i själavård hos en präst, att älska de bröder och systrar som hon möter i gudstjänsten, att hon ber för dem och tar del i deras liv, att hon till dem förmedlar den Guds kärlek som hon tagit emot och också låter dem förmedla Guds kärlek till henne.
Paulus skriver mycket om individens betydelse och hennes väg med Kristus. Men hans tankar rör sig alltid inom församlingens ram, är tänkta att realiseras inom denna ram, inte enbart för församlingen utan genom församlingen för världen, såsom Jesus älskar världen genom församlingen, hans vänner.
Emmy är en oundgänglig del i Kristi gemenskap, hon kan förmedla hans kärlek på ett sätt som är outbytbart, ingen kan ersätta henne. Men varken Emmy eller någon annan efterföljare är kallad att leva sitt kristna liv autonomt, avskilda från församlingen.
Häri skiljer sig Paulus vision markant från andra. För att ta ett exempel: i den kommunistiska strävan kom individen att uppgå i kollektivet, individen betydde inget i sig självt, utan bara ”Folket” eller ”Partiet”. I den sekulära drömmen är individen sin egen gud.
Paulus förmedlar, bättre än någon annan, ett sätt att leva som både tar tillvara den enskildes personlighet och egenart och visar hur beroende hon är av att leva i gemenskap, hur det är i gemenskapen som hennes personlighet är tänkt att levas, formas och helgas.
