Om vi vill bli visa och kloka behöver vi börja med att frukta Gud, enligt Ordspråksboken 9:10. Detta är en av många texter – i både Gamla och Nya testamentet – som uppmanar till gudsfruktan eller talar om dess förtjänster. Paulus jämför med fysisk träning, och menar att gudsfruktan är nyttig på alla sätt! Trots detta talas det väldigt lite om gudsfruktan i dag. Jag tror att det beror på flera saker.
En har att göra med att vår kultur starkt präglas av individuell autonomi, med individens självförverkligande och självbestämmande i centrum. Draget till sin spets innebär detta att varje individ är sin egen gud, med total frihet från andra auktoriteter – inklusive Gud. Att frukta Gud och ställa sig under hans vilja ses som ett hot.
En annan har att göra med att vi lever i vad vissa socio- och psykologer kallar en trygghetskultur. Barn och unga ska skyddas från allt som anses farligt, utmanande och obekvämt. Resultatet är krav på ”trygga rum”, ”triggervarningar”, idén att ”ord är våld” – samt att den psykiska ohälsan ökar. Folk känner sig inte tryggare, snarare tvärtom!
Han är en Gud som är värd vår heliga respekt, en Gud att ta på allvar.
— Simon Johansson
I själva verket är det nämligen så att vi växer och utvecklas av lagom mycket motstånd. Även i kyrkan undviks dock ofta det som kan uppfattas obekvämt – som undervisning om gudsfruktan. Kontrasten till Paulus samtal med ståthållaren Felix är slående: ”när Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt …” (Apg 24:25).
Hur vi reagerar på talet om gudsfruktan beror på vilken gudsbild vi har (eller fått). Det finns alltid en risk att göra sig en bild av Gud efter eget tycke och smak, en gud som passar i tiden.
I vår tid tenderar detta att vara en gud helt utan krav, en som är ”kärlek” såsom vi definierar den (certifierad av RFSU), en gud som aldrig på riktigt straffar synden utan bara sysslar med ”rehabilitering”, och så vidare.
I linje med detta tonas domsaspekterna av evangeliet ned. Dom och dömande uppfattas som något enbart negativt, även om de flesta av oss fortfarande anser att ett fungerande rättssystem är av godo. I kyrkan blir det allt vanligare med universalism: tron att alla en vacker dag kommer att bli frälsta.
Kristen tro bygger dock på övertygelsen att Gud har uppenbarat sig för oss i Jesus Kristus och genom de heliga skrifter vi kallar Bibeln. Även om dessa texter alltid behöver tolkas är det dem vi har att förhålla oss till.
Här ser vi en helig och rättfärdig Gud som är kärlek och fullkomligt god – så god att han i mötet med vår synd är en ”förtärande eld”, någon vi ska tjäna med ”vördnad och fruktan” (Heb 12:28–29). En Gud som inte är tandlös utan beskrivs som en stridsman. En Gud som regnar ned eld och svavel över Sodom, och låter Ananias och Safira falla döda ned för att de ljugit för den helige Ande. Inte för att han är ond; dessa exempel visar snarare på vår ondska och vilka konsekvenser den får. Men han är en Gud som är värd vår heliga respekt, en Gud att ta på allvar.
En gud vi själva definierat är kanske inte någon vi behöver frukta – men inte heller någon vi kan förtrösta eller kasta oss på när vi verkligen behöver hjälp och räddning!
Petrus kopplar samman gudsfruktan med en medvetenhet om den kommande domen (1 Pet 1:17). Gud, hela världens Domare, är en god och opartisk sådan: han dömer för att ondskan inte ska segra, för att ställa saker till rätta. Det är därför hela jorden jublar av glädje när han kommer för att ”döma världen med rättfärdighet” (Ps 96:12–13).
För den som föraktar Guds son blir det ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31). Men den som har lärt känna Guds kärlek och blivit hans barn fruktar inte Gud på grund av rädsla för straff (1 Joh 4:18), utan på grund av helig vördnad inför hans storhet och en djup önskan att inte vilja bedröva sin Far.
[ Förkunnelsen stryker för mycket medhårs ]
Israeliterna har bevittnat hur Gud med dunder och brak stigit ned på Sinai berg. Nu är de rädda för att komma alltför nära och skickar fram Mose medan de själva står på behörigt avstånd. Mose ord kan tyckas paradoxala: ”Frukta inte! För Gud har kommit för att pröva er, för att ni ska frukta honom så att ni inte syndar” (2 Mos 20:20).
Men det finns en viktig skillnad. De behöver inte frukta att komma nära Gud, däremot ska de ha hans fruktan för ögonen så att de inte syndar. Gud söker närkontakt, han uppskattar ärlig brottning, men det är viktigt att komma ihåg vem han är – och förstå syndens allvar.
Jesus kopplar samman gudsfruktan med frihet från människofruktan och annan fruktan, och dessutom med en ökad trygghet i Gud: ”Frukta inte dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer … Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna … Honom ska ni frukta … till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Frukta inte! Ni är mer värda än många sparvar” (Luk 12:4, 5, 7).
Med andra ord: frukta Gud, men ingenting och ingen annan! Vörda och respektera Gud över allt. Faktum är att det är vad du vördar, respekterar, älskar och förtröstar på mest av allt som i praktiken är din gud. Och kanske det svensk kristenhet behöver mest av allt just nu är att Gud får vara Gud.
[ Krister Renard: Jesu ord om sig själv kan uppfattas både exkluderande och kränkande ]
