Jag var ett missionärsbarn. Min föräldrageneration tillhörde dem som sålde allt och ”kastade loss” för att rädda människor undan den nära förestående apokalypsen. Den stund då fåren skulle skiljas från getterna, de kloka som gjorde sig redo för bröllopsfesten från de dåraktiga som inte köpte olja till sina lampor. Från de frälsta som sa ja till evig salighet från de ogudaktiga som valde förtappelse och evigt liv i ett helvete med obeskrivlig ångest, tandagnissel och plåga utan slut.
Missionärernas val fick konsekvenser och jag är den första att uttrycka respekt och tacksamhet för att ha blivit född och uppvuxen i och genom deras mod och handlingskraft.
Åren har gått och i dag har jag förmånen att få vara med i den fortsatta kontakten mellan svensk pingstmission och den nationella systerkyrka som är en frukt av det som planterades för mer än 70 år sedan. Kyrkor och nya församlingar har tillkommit och jag berörs djupt av den hängivenhet som präglar deras vilja att sprida evangeliet och att Guds rike ska få påverka alla som bor och lever i deras vackra land.
I mina möten med dessa trossyskon möter jag övertygelsen om att det är evangeliet om Jesus Kristus som är hoppet för mänskligheten. Inte bara genom ordets förkunnelse, utan också genom liv och gärning. När de beskriver drivkraften till att vilja dela tron med andra – något som också kan kosta dem livet – hör jag mer att det handlar om Guds nåd och kärlek, än att människor måste räddas från evig förtappelse.
När jag läser debattartikeln Bara en tro som har såväl liv som död i vågskålen kan vara värd att sätta livet på spel för (Dagen den 18 december), blir jag konfunderad över artikelförfattarnas kategoriska ton. Jag saknar tilliten och respekten för hur mångfacetterad Gud är i sina uttryck, då han sträcker sig ut för att nå den värld han har gett sitt liv för.
I artikeln delas kristna människor in i två kategorier. Verkliga lärjungar och så dem som bara ”flyter med strömmen”. Det avgörande test man väljer är vilka som ställer sig bakom den eskatologiska syn de själva förespråkar: den dubbla utgången.
Vilket budskap behöver nutidens människor höra? Att de är dömda till evigt helvete om de inte tror?
— Roland Stahre
Jag undrar: Vad är syftet med denna polariserande retorik? Varför är det så viktigt att kategorisera människor i antingen-eller-grupper? Varma eller ljumma? För eller emot?
Kan det möjligen vara så att den som säger ”tack, men nej tack” till detta förhållningssätt mer ger uttryck för mognad och sunt självständigt tänkande? Kan det möjligen vara så att de skador helvetesförkunnelsen har orsakat alldeles för många människor genom åren har något viktigt och avgörande att säga oss på denna punkt?
Helvetesförkunnelse har debatterats i flera omgångar i denna tidning och mitt syfte är inte att starta en ny. Ändå skulle jag vilja skicka med en kort reflektion. Och det handlar om vilken frukt förkunnelsen om helvetet lämnat efter sig. Uppenbarligen har många farit illa. Rädsla och skräck har skymt sikten för en kärleksfull Gud. Denna typ av förkunnelse har spärrat vägen för människors möte med Gud.
Vad kan då finnas i den andra vågskålen? Som en rimlig och sund motivator? Enligt min mening är förkunnelsen om helvetet och den dubbla utgången helt förkastlig som drivkraft och agent för Guds rike.
Jag efterlyser en mer nyanserad hållning kring nya generationers engagemang för mission. Vår värld behöver evangeliet om Jesus Kristus som förvandlande kraft. Förkunnad så väl som gestaltad. Och då behövs människor som är villiga att svara ja på kallelsen att ”gå ut”.
Samtidigt som de rustas och bärs av en sändande kyrka som tar ansvar för att hjälpa nya medarbetare att inte förbrännas i sina missionsuppdrag. Det är lätt hänt om man drivs till mission av skräck för att människor annars ska plågas för evigt.
Ett område som definitivt behöver ökad medvetenhet är den psykiska ohälsan. Inte bara i svensk kontext, utan också globalt. I samband med Världsdagen för psykisk hälsa 2022 skrev FN på sin hemsida: ”Ge psykisk hälsa och välbefinnande global prioritet.” I texten hänvisas till att ångest och depressiva sjukdomar under det första året av covid-19-pandemin ökat med mer än 25 procent.
Det är uppenbart att detta behöver beaktas inför nya missionssatsningar. Vilket budskap behöver nutidens människor höra? Att de är dömda till evigt helvete om de inte tror? Eller att en kärleksfull Gud finns med i det djupaste mörker? Drivkraften till mission blir att dela detta förvandlande evangelium till en förtvivlad, lidande mänsklighet.
Uppenbart är också att mötet med människor i olika former av utsatthet innebär att vi exponeras för stress på olika vis. I dag talas det också om sekundärtraumatisering, som enkelt uttryckt kan handla om ett slags inre slitage då man över tid påverkas av andra människors utsatthet och trauman.
Min föräldrageneration hade inte hört talas om vare sig PTSD eller sekundärtraumatisering. Och ingen ska lastas för sådant man inte förstod då. Men i dag får vi inte låtsas som att det inte existerar. Visst har vi en Gud som kallar och vill sända människor till missionsuppdrag. Men vår Gud är barmhärtig och kärleksfull och hans budskap driver ingen in i psykisk ohälsa.
