Under en längre tid har jag följt debatten angående huruvida kristna hbtq-personer ska få ha ledarroller i kyrkan eller ej. I Svenska kyrkan är det i dag inte ovanligt med homosexuella präster eller körledare, men i flera av våra frikyrkor ser det annorlunda ut. Många menar att om du är gay ska du inte få leda lovsång, predika eller ha själavårdssamtal. Oavsett om du har en musikalisk talang eller har lätt att inspirera får du inte bidra i församlingsarbetet. I vissa kyrkor diskuteras till och med om hbtq-personer ska få vara med över huvud taget.
Själv växte jag upp i pingstkyrkan i Katrineholm och varje söndag fick jag glädjen att stå på scenen, sjunga, agera och pröva mina vingar inför församlingen. Det var den bästa musikskola man kan tänka sig. Vilken förmån det var att från barnsben få medverka i körer, musikaler, julkonserter och gudstjänster.
Jag har alltid älskat musik och insåg tidigt att det var mitt livskall. I tonåren blev jag tillfrågad om jag ville ta över gospelkören i kyrkan och utan någon som helst erfarenhet kastade jag mig ut. Jag insåg snart att jag hade en talang för att leda andra i sång och skapa körarrangemang som passade både vana sångare och nybörjare.
Dagen efter stod jag på relingen på ett fartyg i Stockholms skärgård och skulle ta mitt liv.
— Gabriel Forss
När jag som 19-åring flyttade till Stockholm blev jag ledare för gospelkören One Voice, en kör bestående av professionella sångare från konsert-, teater- och musikalscenen i huvudstaden. I 20 år turnerade vi land och rike runt, och ofta fick jag frågan om jag inte kunde starta en kör där alla kunde vara med – en kör där alla som älskar att sjunga får en plats oavsett tidigare sångvana. 2004 startade jag min första Du kan sjunga gospel-kör (det som i dag heter Happy Voices). När vi slog upp dörrarna första kvällen stod det 400 personer utanför och väntade. Kören växte snabbt till över tusen medlemmar och några år senare kickade vi i gång körer både i Malmö och Göteborg. Under åren inbjöds jag ofta till kördagar i pingstkyrkor runt om i Sverige och även konferenser som Lapplandsveckan och Löttorp på Öland.
Men allt förändrades när jag 2012 släppte min självbiografi Äntligen. I boken berättar jag om hur det var att växa upp i en pingstförsamling och inse att jag var gay. Kyrkan var min trygghet och ett hem för mig och min familj.
Pastorn beskrev ofta i sina predikningar att vi alla är olika, men ändå lika mycket älskade av Gud, men eftersom han aldrig beskrev att det var okej att vara annorlunda på det sätt jag var kände jag ett enormt utanförskap. Det här gjorde att jag blev rädd för Gud och under hela min barndom trodde jag att jag skulle hamna i helvetet eller bli lämnad kvar på jorden när Jesus kommer tillbaka.
När jag lite senare i livet vågade berätta för en pingstpastor att jag var gay och att jag hade fått känna Guds närvaro över mitt liv möttes jag av orden: ”Gabriel, det du känner kommer inte från Gud. Det du känner kommer från den onda makten. Du måste genast stänga av dina känslor och förneka din homosexualitet”.
Pastorns ord var som ett hårt slag i ansiktet och hela min värld rasade samman.
Dagen efter stod jag på relingen på ett fartyg i Stockholms skärgård och skulle ta mitt liv.
Men även denna gång fick jag uppleva Guds kärleksfulla närvaro och jag valde att fortsätta leva. Tidningen Dagen gjorde en stor intervju med mig inför boksläppet och satte både mig och boken på förstasidan. Efter det slutade inbjudningarna till kördagar och pingstkonferenser att komma.
Jag fick däremot hundratals brev och meddelanden från människor med liknande upplevelser ute i våra församlingar. Även från föräldrar till barn som kommit ut och där hela familjer blivit utfrysta ur den kristna gemenskapen.
Om vi visste att kompositörerna till dessa lovsånger var gay, skulle vi då fortsätta att sjunga dem på våra gudstjänster?
— Gabriel Forss
Under mina år av turnerande har jag även haft förmånen att samarbeta med musiker och körledare i kyrkor i USA. Flera av dem har skrivit lovsånger som nu sjungs på gudstjänster över hela världen. Sånger som har kommit att betyda massor för människor i bön och lovsång. Flera av dessa körledare och musiker är precis som jag en del av den kristna hbtq-familjen, men de har valt att stanna i garderoben av rädsla för att inte få ha kvar sina uppdrag i församlingen.
Om vi visste att kompositörerna till dessa lovsånger var gay, skulle vi då fortsätta att sjunga dem på våra gudstjänster?
[ Frida Park: Är kyrkan tyst kommer hbtq-frågorna ändå avgöras inom loppet av en generation ]
Mina Happy Voices-körer har snart funnits i 20 år och mer än tjugotusen personer sjunger eller har sjungit med mig. Jag är övertygad om att jag har fått en livsuppgift som jag ska fortsätta förvalta. En ledarroll där jag får inspirera och uppmuntra människor var de än befinner sig i livet. Sången har en helande kraft och glädjen och gemenskapen vi känner när vi sjunger förgyller och förvandlar människors liv.
Vad skulle hända om vi lyfte blicken från Bibeln för en stund och såg människan framför oss? Inte låta några få fördömande bibelord som speglade den samtiden bli vårt rättesnöre, utan våga lita på att Gud skapade oss olika av en anledning.
Jag önskar att vi ska bejaka och lyfta fram den talang som Gud har planterat i våra församlingar. Vi är här för att uppmuntra och hjälpa varandra, inte begränsa och utesluta. Låt ledare få vara ledare och sedan får Gud sköta resten.
[ Sam Allberry: Varje kristen som känner sig ensam är ett misslyckande för kyrkan ]
