Krister Renards artikel Blir man kränkt av sanningen är det man själv som har problem är välskriven och argumenten känns vattentäta. Ändå känner jag en oro och vill invända, men inte så mycket mot artikeln i sig utan bara mot vad den sortens argumentation riskerar att leda till.
I Renards artikel kan man läsa påståendet: “Den som hävdar något som strider mot sanningen har helt enkelt fel.” Ja, men hur kan man veta vad som är absolut sanning i frågor som gäller Gud?
Det är korrekt att vi kan veta mycket om den absoluta sanningen inom naturvetenskap och matematik. Renard skriver: “Skulle vi bygga broar eller konstruera flygplan och bortse från sanningen (det vill säga fysikens och kemins lagar), så skulle dessa broar rasa och flygplanen störta.” Det är korrekt, men när det gäller den absoluta sanningen om Gud kan människan inte bevisa något med samma säkerhet.
Varför har människan inga bevis om den absoluta sanningen om Gud som är lika starka som de bevis som finns inom naturvetenskapen? Indikerar det att Gud är så maktlös att han inte kan ge oss sådana bevis om sig själv, även om han gärna skulle vilja det? Eller indikerar det att Gud inte vill ge oss bevis om absoluta sanningar om sig själv?
Det verkar vara Guds medvetna avsikt att man måste tro utan att veta helt säkert. “Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Heb 11:6).
Om inte ens Gud vill att människan ska vara helt säker när det gäller frågor om Gud, varför vill då somliga hävda absoluta sanningar om Gud med samma säkerhet som finns gällande naturvetenskapliga sanningar?
Renard skriver om inbillad kränkning som leder till självförvållade problem. Men kränkning kan även vara på riktigt. Den absoluta sanningen i sig kan inte kränka någon, helt som Renard skriver, men makten kan alltid använda sanningen för att kränka på riktigt.
Risken är att den som både äger kunskap om Guds absoluta sanning och mänsklig makt vill använda makten i sanningens tjänst. Det ville kyrkofadern Augustinus göra i en tid när kristendomen blivit statsreligion och kyrkan hade tillgång till romarrikets makt att förfölja, tortera och även döda dem som spred villoläror.
I dag är risken minimal att kristna skulle använda makten i sanningens tjänst så att blod flyter, men inte tack vare att kristna förstår dessa saker särskilt mycket bättre i dag, utan helt enkelt för att kyrkan saknar makten.
— Johan Kärnbo
I början av 400-talet skrev Augustinus ett brev till biskop Vincent av Cartenna. Kyrkan ansåg att Vincent var en villolärare. I brevet försvarar Augustinus att våld används mot dem som inte böjer sig under kyrkans lära. “Menar du, att ingen skulle få tvingas att vara rättfärdig, om du läser vad husbonden sa till sina tjänare: ‘Gå ut på vägar och stigar och nödga människor att komma hitin’” (Luk 14:23) (Augustinus, Brev 93, sektion 5).
De här orden “nödga människor att komma hitin” har sedan dess använts genom hela kyrkohistorien för att försvara våld i Jesu namn. “Kyrkan har sedan 400-talet gjort dessa ord till sina egna och till sin ledande linje. De har skoningslöst använts under hela medeltiden och har vållat att strömmar av blod flutit. Inte ens reformationen, som förändrade så mycket, drog sig för att åberopa dem.” (Gaston Boissier, La Fin du Paganisme, sid 77.)
[ Läs tidigare inlägg | Krister Renard: Blir man kränkt av sanningen är det man själv som har problem ]
I dag är risken minimal att kristna skulle använda makten i sanningens tjänst så att blod flyter, men inte tack vare att kristna förstår dessa saker särskilt mycket bättre i dag, utan helt enkelt för att kyrkan saknar makten att förfölja, tortera och döda den som har fel.
Men kyrkan och kristna är ändå inte helt maktlösa. Genom grupptryck och på andra sätt går det att kontrollera att andra inom gruppen böjer sig för maktens sanning, och den typen av kontroll finns i nästan alla kristna sammanhang. Den absoluta sanningen om Gud kan vara kränkande på riktigt om den sanningen tvingas på andra.
Frestelsen för kristna som äger den absoluta sanningen har alltid varit att använda mänsklig makt i sanningens tjänst. Athanasius som levde i generationen före Augustinus insåg faran och varnade för att “den som försvarar Guds sanning, han vet att denna av egen kraft försvarar sig och vinner framgång, han förtröstar på kraften hos den Ande som finns i ordet. Den som inte har sådan förtröstan tar sin tillflykt till tvång.” (Athanasius, Historia Arianorum 33.)
Augustinus lät sig inte varnas av Athanasius utan föll för frestelsen att använda mänsklig makt i sanningens tjänst. “Alltså måste du inse, menar jag, att det inte är tvånget som sådant som det är fråga om, utan om det man tvingas till är gott eller ont.” (Augustinus, Brev 93, sektion 16.)
Den här frestelsen är lika stor i dag som den var då och därför är risken stor att de som är helt säkra på att de äger den absoluta sanningen använder den kunskapen på fel sätt, med makt eller hårdhet, för att kontrollera eller döma den som har fel.
Därför kan man inte nog betona det Renard avslutar sin artikel med: “Ödmjukhet och tolerans är därför på sin plats. Och över allt detta lyser kärleken.” Alla som hävdar sanning behöver ta det till sitt hjärta.
*Citaten i texten som inte är från Bibeln eller Renards artikel är från den svenska utgåvan av Kyrka och Kejsare av Hendrik Berkhof, sid 101–108.
