När människor inte vill vara kvar i en församling är det en signal att ta på allvar: Hur står det till i församlingen? Svaren och orsakerna som kanske uppenbarar sig har vi som är församlingens ledare ett ansvar att ta till oss.
Vi lever i en individualistisk kultur. Den har myndigförklarat oss, frigjort oss till egna beslut. Det är i en sådan kultur kristna församlingar verkar. Och den individualistiska människan ställer sig frågan: Varför ska jag vara med i en kristen församling, har inte den spelat ut sin roll? Är det inte bättre att tänka och läsa själv? Och slippa en massa krav? Så haglar frågorna.
Visst finns det många olika skäl för att inte vara med i en församling, både viktiga och inte lika viktiga. Själv har jag levt med den problematiken i hela mitt vuxna liv. Det finns många orsaker till att dröja på steget. Kanske handlar det också om våra förväntningar på en kristen gemenskap? Om sedan gemenskapen inte uppfyller våra förväntningar kanske man tänker att det är bättre att dra sin väg än att stanna kvar.
Att leva i och vara kvar i en församling handlar en hel del om vår vilja och förmåga att hantera våra besvikelser.
— Björne Erixon
Jag vill dela några av skälen till att stanna i en församling, som har varit viktiga för mig. Det första kallar jag det empiriska. Det är församlingens förmåga, eller icke-förmåga, att svara mot grundläggande behov hos människor: tillhörighet, identitet, trygghet, gemenskap etcetera.
Människor har diverse behov och förväntningar på en församling, och olika erfarenhet av hur väl de mötts. Därför kan det behövas både ödmjukhet och klarsyn hos pastorer, präster och andra ledare i en församling för att kunna se på hur den egna verksamheten fungerar med “den andres” ögon. Goda ledare behöver våga hantera och kärleksfullt möta människors behov, förväntningar och besvikelser. Om och när det äger rum, kanske fler vill vara kvar? En ledare - men det gäller förstås varenda församlingsmedlem med god relation till sin församling – behöver kunna ta andra människors kritik och uttryck för besvikelse utan att se det som ett hot eller gå i försvarsställning.
Vi får inte springa ifrån detta ansvar! Här finns mycket som kan fördjupas, förädlas och mogna. Hur skapar och formar vi en miljö som människor kan känna sig hemma i?
Det andra skälet för att stanna kvar i en församling handlar om församlingens djupaste identitet, dess förankring i kristen tro. Vi deltar inte för att det serveras gott kyrkkaffe eller för att församlingen har en “stor” verksamhet, utan för att församlingen är Kristi kropp och att vi där kan få uppleva en djup delaktighet i den treenige guden. De som funderar över att lämna församlingen, har de sett något av denna skönhet, upplever de närvaron av en barmhärtighet som inte sviker?
I min ungdom predikades det mycket om “Guds församling”. Jag såg denna verklighet beskriven i Nya testamentet, senare i livet ser jag den även i kyrkans och församlingens brokiga historia, på gott och ont. Visst var och är det hopplöst ibland, nästan så att jag tappar intentionen med att vara med i en församling, men oavsett församlingens brister finns ett djupare motiv till att vara med och vara kvar: Gud har en tanke och vilja med församlingen.
[ Lennarth Hambre: Församlingar som mår bra vet varför de finns till ]
Jag antytt två grundläggande perspektiv: församlingens empiriska gestalt och Guds vilja med den kristna församlingen. Men att leva i och vara kvar i en församling handlar en hel del om vår vilja och förmåga att hantera våra besvikelser. Det kan vara en smärtsam insikt att en kristen församling alltid är bristfällig, samtidigt som vi där också kan få goda gåvor, som förbön, samtal, nattvard etcetera.
Jag har ofta sett hur de som är kritiska mot sin församling faktiskt ibland är de som är nog så viktiga att lyssna till. Inte bara deras förväntningar och besvikelser utan även deras visioner för församlingen. Här har en församlingsledning ett ytterst viktigt ansvar att lyssna, gestalta ödmjukhet och ibland inse att “vi har gjort fel”. När öppen kommunikation med ledare som har urskillning och vilja till självrannsakan, när trygghet och förtroende skapas – men inte rädsla som vill kontrollera – kan “klimatet” i församlingen bli både mer mänskligt, medmänskligt och mer gudscentrerat.
Till sist: Vi som ledare behöver årligen, med självrannsakan, söka åtgärda församlingens brister och lyfta fram dess gudomliga identitet. Att med Kristi hjälp forma en barmhärtig, helig och relevant miljö där Gud, människor och ansvar för det omgivande samhället är viktiga kännetecken.
Om och i den mån församlingen är en sådan helande miljö, finns möjlighet att i en ärlig process av ödmjukhet se utveckling och fördjupning. Bli en plats där fler vill vara och stanna kvar. Men “glansbilder” av församlingen, alltså polerade tillrättalagda bilder som inte vågar visa bristerna, skrämmer bort och skapar en miljö av hyckleri och självgodhet.
[ Dan Salomonsson: När förnyelsen knackar på dörren gör starka krafter motstånd ]
