Det är svårt att inte bli orolig när man läser att IQ-nivåerna sjunker, att barn slutar leka fantasilekar, att läskunnigheten blivit mycket sämre och att nästan 20 procent av alla femtonåriga grabbar är funktionella analfabeter. Jag tror att det finns ett samband mellan den minskade fantasin och intelligensen, för studier visar på att fantasilekar är essentiella för barns intellektuella utveckling.
Delvis beror detta på digitaliseringens distraktioner. Men jag tror även att roten till problemet ligger i den moderna människans mentalitet, där fantasin inte längre har något värde. Einstein skulle hålla med. Han sa att om du vill ha smarta barn ska du läsa många sagor för dem. Einstein hyllade ofta fantasi och kreativitet. Fantasi är nödvändig i all genialitet.
En människa som är väldigt smart, men saknar fantasi kan inte skapa någonting, och en människa utan fantasi går att likna vid en dator. Om fantasin inte längre är viktig är jag rädd för att det leder till att vetenskapliga innovationer så småningom börjar avta.
Gud har gett oss fantasin för att hjälpa oss att tänka större än det ögat ser och tro på det omöjliga.
— Emanuel Almroth
Fantasin är ett verktyg för vår intelligens. Den hjälper oss att minnas, dra samband genom vår associationsförmåga, pröva olika teorier samt att tänka abstrakt och i liknelser. Genom visualisering kan vi förstå historia, fysik och även det religiösa. Fantasin spelar också en roll för vår förmåga att känna empati med andra människor genom vår inlevelseförmåga.
Men att fantasin tappat värde kan bero på avförtrollningen av verkligheten. Det magiska existerar inte längre. Verkligheten har blivit krass, cynisk diskbänksrealism. En verklighet där allt överanalytiskt benas sönder genom dekonstruktion. Och ett prestationsinriktat samhälle där allt handlar om nyttighet och utveckling, där varje individ liknas vid en maskin som måste justeras för att klara av konkurrensen.
Fantasi och mystik har ingen plats i ett sådant samhälle. Detta leder till att människors livsmål blir ytliga, där strävan efter lyx, status, njutning, karriär och kändisskap får högsta fokus. Eller så förlikar man sig med sitt mindre lyckade liv och uthärdar den trista vardagen för att sedan kunna fly ifrån den genom död underhållning, tillfällig njutning och i värsta fall missbruk.
Det är inte heller förvånande att fantasin minskar när vi människor blivit förminskade till att bli passiva konsumenter, betraktare - eller ett slags voyeurer - som lever våra liv genom andra. För vi är snarare voyeurer än eskapister. För mig, liksom för Tolkien, har eskapism inte en negativ klang. En betraktare tittar på andra människors liv utan att delta själv, medan eskapism i positiv bemärkelse innebär att man tar hjälp av sagor för att få inspiration till att berika sitt liv och tro på något större än den trista vardagen.
Digitaliseringen är delaktig i att avmystifiera vår värld. Eftersom verkligheten är trist lever vi stora delar av våra liv i en mer intressant abstrakt digital värld. Redan på 1970-talet varnade den katolska tänkaren Marshall McLuhan för att tv och radio gjort verkligheten mer gnostisk, där vi separerar vårt jag från vår kropp. Genom internet har denna separering blivit ännu mer effektiv.
[ Dagen frågar tio profiler om vilken litteratur de väljer som ger dem en tro på framtiden ]
Jag vill däremot inte lägga skulden på film och tv-spel, eftersom jag tror att båda medierna kan stimulera barns fantasi och intelligens genom att förmedla sagor. All konst har möjlighet att förmedla sagor. Men konstindustrin, liksom all annan industri, värderar ekonomiska mål högre än de konstnärliga. Därför anser jag att konsten överlag tar skada och därmed stegvis försämras genom att ta till manipulativa tekniker för att öka vinsterna.
Kyrkan styrs också av tidsandans mentalitet och kan ibland sälja tron som ett lyckopiller. Kristendomen förmedlar hopp genom sina sagor, myter och berättelser.
— Emanuel Almroth
Tv-spel och fantasygenrens popularitet kan också bero på avromantiseringen av verkligheten. Ingenstans kan vi annars uppleva äventyr och magi. Sekulariseringen har bestulit verkligheten på Gud och det övernaturliga, men människans längtan består.
Men även i typisk fantasy finns ett slags avförtrollning. Mycket av dagens fantasy separerar sagan från verkligheten genom att den utspelar sig i en annan dimension där allt bara är på låtsas. Också det kan förmedla en krass cynisk bild av verklighetens tillvaro och människa. Detta till skillnad från magisk realism där sagan är en införlivad del i vår verklighet. Klassiska sagor och fabler sågs som en mer konkret del av verkligheten, precis som CS Lewis också knyter ihop vår värld med sitt Narnia.
Sagor är också förmedlare av metaforer, vilket är det språk som Jesus använde. Här tror jag att kyrkan kan vara en motpol till världens realism, även om kyrkan också styrs av tidsandans mentalitet och ibland kan sälja tron som ett lyckopiller. Kristendomen förmedlar hopp genom sina sagor, myter och berättelser.
För här tänker jag som Tolkien igen, att kristendomen är en sann historisk myt. Jag tror att Gud har gett oss fantasin för att hjälpa oss att tänka större än det ögat ser, och tro på det omöjliga. Det blir en motivation till att utvecklas, flytta tältpluggarna och upptäcka Guds fantastiska skapelse. Kyrkan borde mer frimodigt möta människors naturliga längtan efter det som är större än vad vi ser – inte i sann realistisk anda bortförklara allt övernaturligt.
[ Återspeglar serien ”Maktens ringar” något av Tolkiens kristna tro? ]
