I en enormt laddad skildring av sista kvällen med lärjungarna skriver evangelisten Johannes fram en av de viktigaste lärdomarna för hur auktoritet fungerar i Guds rike. Tillsammans med Filipperbrevet 2 är Johannes 13 det kapitel som alltid måste forma vår undervisning om makt i Guds församling.
Jag brukar sammanfatta riktningen hos detta maktutövande med ordet Kristusmönstret. Vers tre är hjärtpunkten: “Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer, att han utgått från Gud och skulle gå till Gud. Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linnehandduk som han knöt om sig” (Joh 13:3).
Här tecknas bilden av Jesu absoluta makt och hans egen medvetenhet om denna makt. I andetaget därpå skildras hans tjänande. Att han tvättade sina lärjungars fötter är inget allmänt förnekande av auktoritet (“ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, för det är jag”, vers 13) utan visar hur Kristi enorma makt tar sig uttryck.
Bygg in ett krav om andlig vägledning och själavård (...) med regelbundenhet för varje person som är anställd i ett pastoralt ämbete, i synnerhet den som är ytterst ansvarig som föreståndare.
— Gustaf Henriksson
All kristen auktoritet härleds från denna Jesu makt och måste i sin essens uppvisa en likhet med den – vara ett kärleksfullt tjänande, beredd på ett nedåtstigande.
Filipperbrevet 2:5–11 skildrar detta nedåtstigande. Först en imperativ i vers fem: “Ha ett sådant sinnelag som fanns hos Kristus Jesus” och sedan den fantastiska deklarationen av Kristi självutgivande; han som ägde Guds gestalt blev som oss genom inkarnationen och levde det ultimata livet i tjänande och lydnad, för att segra genom uppståndelsen.
Samma mönster fortplantar sig genom kyrkan och alla som vill leda i Kristi rike. Vi klättrar inte, vi stiger nedåt. Det ligger implicit i kärlekens makt och kyrkan ska just implementera Kristi seger genom en lidande kärlek, för att tala med N.T. Wright.
I den mån en ledares makt sedan bekräftas och formaliseras måste kyrkan alltid värna strukturer som uppfordrar vederbörande att stiga nedåt, att tjäna. I förmågan att kunna göra detta ligger också det viktiga i att förbli lik ett barn och fattig i anden – att kunna låta sig bli ledd och betjänad: “Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig Petrus.”
Det finns inga perfekta kyrkostrukturer, oavsett vilken rörelse eller tradition vi ser på. Men i en rörelse som premierar tillväxt och proaktivitet, som den jag själv är en del av (Pingst), försakas lätt det som inte syns, som det inre livet eller det kärleksfulla tjänandet bakom kulisserna.
Då behöver man ständigt se till att dessa aspekter lyfts fram för att Kristusmönstret ska få prägla rörelsens ledarskapskultur och rentav byggas in i själva strukturen.
[ Beo Mellergård: Vem vill påpeka ledarens brister och bli stämplad som dum? ]
Nyligen hade jag glädjen att få läsa in mig på en avhandling som jag skulle respondera på och som behandlar kallelse, auktoritet och ledarskap i den Norska Kyrkan med dess olika ämbetsnivåer. Så mycket av diskussionen kunde jag faktiskt känna igen från vår brottning med dessa frågor i frikyrkan.
För det är en brottning, och det är ofta det brister. I en tid som vår behöver varje kyrkorörelse reflektera över och granska vilka auktoritetskällor som präglar synen på andlig mognad och andligt ledarskap, vad det är och hur det utövas och bibehålls. Här behöver man vara öppen för att lära av andra kyrkor, för att lättare få syn på egna svagheter och utmaningar på det här området.
Ett litet praktiskt förslag för att värna ledarens inre liv kunde vara att bygga in ett krav om andlig vägledning och själavård (det är olika saker, och båda behövs). Detta bör ske med regelbundenhet för varje person som är anställd i ett pastoralt ämbete, i synnerhet den som är ytterst ansvarig som föreståndare.
När jag var föreståndare efterfrågade jag detta och församlingens styrelse gav omedelbart sitt bifall att bekosta det. Detta skulle inte vara något valfritt, utan en given del av tjänsten.
Vi är alla brustna kärl, som de ledare vi är. I gott sällskap med Petrus. Därför måste vi se kyrkor och kyrkorörelser som erkänner auktoritet, men som hela tiden ser på den genom Kristusmönstrets lins, medvetna om att det är genom svaga människor som den Uppståndne bygger sin Kyrka.
[ Simon Johansson: Jag förvånas inte längre när kristna ledare faller ]
