Strax innan min prästvigning i Svenska kyrkan uppmanade biskopen oss blivande präster att hålla fast vid våra löften och likt goda sjökaptener vara de sista att lämna ett sjunkande skepp. Nu 15 år senare har över en miljon valt att lämna Svenska kyrkan. Jag står fortfarande kvar på däck och öser men upplever det allt svårare.
Att vara präst i ett sekulariserat och alltmer mångkulturellt land är utmanande. I en organisation där kyrkoledarna enligt försäkringskassan löper störst risk i landet att drabbas av stress och psykiskt ohälsa. Den kristna kulturen är bevisligen på tillbakagång i stora delar av västvärlden och prästerna mår dåligt.
Men att kyrkan skulle vara ett sjunkande skepp är svårt att finna stöd för i kyrkans egna bekännelseskrifter. Där beskrivs kyrkan som den genom Jesu uppståndelse segrande kyrkan i himlen och kämpande kyrkan på jorden. Evangeliet förkunnar att det var på den klippan Herren skulle bygga sin kyrka.
En del församlingar kan stoltsera med höga konfirmandtal och stora ungdomsgrupper trots att man i praktiken mer liknar en fritidsgård än en kyrka. Trosundervisningen lyser inte sällan med sin frånvaro.
— Martin Reberg
Så vad var det biskopen syftade på i liknelsen av Svenska kyrkan som ett sjunkande skepp? Handlar det mer om minskande medlemstal och en dålig arbetsmiljö än om en troskris? När majoritetssamhällets värderingar och livsåskådningar inte längre korresponderar med den kristna traditionens dogmer hamnar en sann kyrka ofrånkomligen i opposition med samtiden. Inte heller på Jesu tid tilltalades alla i mötet med Frälsaren. Namnet Jesus väcker fortfarande strid.
Svenska kyrkan närmar sig sakta 50-procentsgränsen i antalet tillhöriga. När den underskrids är inte längre Svenska kyrkan en majoritetskyrka. I ett sådant vägskäl står hon inför valet att försöka bli mer kyrka med mindre folk eller mindre kyrka med mer folk. I det första fallet ligger fokus på att förmedla den egna traditionens tro lära och liv. I den senare att vara så tilltalande som möjligt för att framstå som relevant.
Handen på hjärtat: Hur ofta bedömer vi inte vår kyrkliga verksamhet med det marknadsanpassade mottot ”flest antal nöjda kunder”?
På Dagen debatt ställer kyrkoherde emeritus Lars Eric Nyberg frågan om kyrkan har lyckats med sitt uppdrag ”om lokalerna fylls av människor som söker – i detta fall – dansbandsunderhållning, eller är det kyrkor fyllda med människor som vill möta Gud vi behöver eftersträva?”
Det enda anständiga svaret på Nybergs frågeställning torde vara att kyrkans uppdrag inte handlar om att fylla kyrkbänkarna till vilket pris som helst. Tänk om samma resurser och entusiasm fanns inför söndagens högmässa som inför en stor konsert? Men när kyrkans egna anställda, förtroendevalda och till och med kyrkans vigda tjänare inte sitter i bänkarna på söndagarna är det svårt att övertyga andra att vara med.
Kanske gömmer sig en smärtsam sanning i att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar och egna aktiva innerst inne inte är särskilt intresserade av ett tydligt religiöst budskap?
[ Läs tidigare inlägg | Larseric Nyberg: Tynande församlingar fortsätter ändå som om ingenting hänt ]
En del församlingar kan stoltsera med höga konfirmandtal och stora ungdomsgrupper trots att man i praktiken mer liknar en fritidsgård än en kyrka. Trosundervisningen lyser inte sällan med sin frånvaro.
Många hoppades på att den förändrade relationen till staten år 2000 skulle medföra att Svenska kyrkan äntligen kunde börja göra sig fri från att vara statens förlängda arm och mer hitta tillbaka till sina egna rötter som Kristi kyrka. Dessvärre har desperata försök att blidka den icke troende majoriteten fått motsatt effekt. En allt mer politiserad organisation där rädslan att förlora medlemmar och ofta okritiska bejakandet av rådande ideologier, riskerar att driva det redan sargade skeppet Svenska kyrkan på grund.
Under tiden det sjunker får vi likt den rättfärdige Noa bygga oss en ark. Där det omistliga tas ombord och bevaras till den dag då duvan återvänder och förkunnar att vattnet slutligen sjunkit undan.
— Martin Reberg
När den inre sekulariseringen etablerat sig och spridit sig in i den kyrkliga maktens korridorer vågar allt färre säga sin mening. Sedan millennieskiftet har biskoparnas roll försvagats och politikernas makt har stärkts. De som har svårt att finna sig i de nya ordningarna gällande samkönade äktenskap och kyrkans tydliga ställningstagande i hbtq-frågor och onyanserade utlåtande inom klimatpolitiken riskerar bli nertystade eller utestängda.
Men ingen ecklesiologi värd namnet beskriver kyrkan som ett sjunkande skepp. Snarare är det i motgångar som kyrkan renas från sådant som är oförenligt med hennes uppdrag. Inte heller Jesus sprang efter människor som vände honom ryggen. I det ljuset har kyrkan i dag bättre förutsättningar än på länge att återta rodret, sätta trons segel och låta den helige Anden driva henne framåt. Och så länge Kristus är med kommer ingen storm i världen förmå båten att sjunka. För till och med vindarna lyder Honom (Mark 4:41).
Vår tid behöver en kyrka som modigt håller fast vid goda ordningar. En försonande kraft i ett polemiskt och politiserat samhällsklimat. En fristad som står fast i en splittrad tid.
Är det gamla skeppet Svenska kyrkan på väg att sjunka för att besättningen kastat Jesus överbord? Om så är fallet är det nog bäst att sluta ösa och låta henne sjunka. Under tiden det sjunker får vi likt den rättfärdige Noa bygga oss en ark. Där det omistliga tas ombord och bevaras till den dag då duvan återvänder och förkunnar att vattnet slutligen sjunkit undan.
