Micael Grenholm, som replikerat på min artikel om modernt historiebruk vad gäller korstågen, skriver att han som doktorand under flera månader har studerat korstågen. Det är bra. Märkligt nog skriver han att jag driver en linje som ”avviker skarpt från vad en majoritet av historiker porträtterar korstågen som”.
Han nämner i detta sammanhang professorerna Thomas Madden och Jonathan Riley Smith, ungefär som om jag inte skulle känna till dessa. Det gör jag dock. De finns omnämnda i min nyutkomna bok Tempelherreorden, och inte minst Madden har samma synpunkter som jag när det gäller missvisande modernt historiebruk, något vi båda önskar korrigera.
Bruket är en del i det som exempelvis professor Rodney Stark menar har format den ”västerländska normalbilden” av korstågen, en bild som även han önskar korrigera. Om man är intresserad av saken kan man utan svårighet finna Maddens sammanfattande Crusade Myths på nätet och konstatera att vi har en samsyn, tvärtemot vad Grenholm anför.
Det bör verkligen poängteras att det första korståget föregicks av 450 år av muslimska militära erövringar av kristna områden.
— Kjell O. Lejon
Grenholm menar vidare att ”korstågen var brutala, expansionistiska erövringståg”. Detta passar naturligtvis in i ”normalbilden”, men det är denna ”normalbild” som jag, Madden och Riley Smith menar måste problematiseras, just därför att den helt enkelt är missvisande. Det är alltså inte jag som avviker från de nämnda forskarnas synpunkter, utan Grenholm.
Grenholm gör märkligt nog inte heller någon åtskillnad mellan olika ”korståg”. Han hänvisar till det så kallade ”fjärde korståget” som självfallet ‒ för alla ‒ var mycket problematiskt. Men var det verkligen ett korståg? För att något ska benämnas som ett korståg ska påven sanktionera detsamma genom ett påvligt bemyndigade. Hur var det i det aktuella fallet?
Vid denna tid pågick en maktkamp i Konstantinopel, där den avsatte kejsaren ville ha hjälp av korsfarare i väst. Påven Innocentius III förklarade dock för den församlade korsfararskaran i Venedig: ”Ni må inte tanklöst låta någon inbilla er att fritt ockupera och plundra grekernas land …” Vidare sa han att det inte var korsfararnas ”sak att döma deras [upprorsmakarnas] synder. Ni tog inte heller korset för att hämnas deras förbrytelser.”
Men de samlade hörsammade inte påven, utan drog först mot den kristna staden Zadar och vidare mot Konstantinopel, varpå Innocentius exkommunicerade samtliga deltagare. Detta ”korståg”, som alltså avvek från det verkliga korsfararuppdraget – primärt att skydda kristna pilgrimer från överfall och befria Jerusalem – var alltså i egentlig mening inte något korståg, även om det oftast benämns som ett sådant.
[ Läs tidigare inlägg | Micael Grenholm: Påven utlovade räddning från skärselden för korstågsdeltagare ]
Så gör för enkelhetens skull även jag i min bok, men jag problematiserar naturligtvis detta eftersom det inte hade någon påvlig sanktion – tvärtom. Att det fördjupade de redan allvarliga problemen mellan det latinska väst och bysantinska öst är otvetydigt och djupt beklagligt. Grenholm missar hur som helst helt en nödvändig problematisering.
Vidare skriver Grenholm att jag gör ”en stor poäng av att det islamska kalifatet hade tagit över kristna befolkningsområden”. Det är korrekt. Det bör verkligen poängteras att det första korståget föregicks av 450 år av muslimska militära erövringar av kristna områden, något Pelle Poluha tar upp i sin replik, och som dessutom fortsatte långt efter korstågstiden.
Min viktigaste poäng är att beskrivningen av den historiska epok som kallas korsfarartiden är präglad av en lång rad felaktigheter. Denna ”normalbild” behöver korrigeras för att vara mer rättvisande. Vilka, förutom möjligtvis moderna muslimska nationalister och islamister, främjas av en felaktig historieskrivning om korsfarartiden?
Situationen blir inte bättre av att personer i väst i dag skuldbelägger väst för något som inträffade för hundratals år sedan. Att skylla terrordådet den 11 september 2001 i New York på korstågen, vilket Clinton gjorde, är absurt. Och så fortsätter det. På många håll. Inte heller Grenholm verkar vilja bryta detta märkliga och missvisande mönster i modernt historiebruk, något som bara kan beklagas.
[ Läs tidigare inlägg | Pascal Andréasson: Kristus evangelium behöver inte några försvarskrig ]
Pascal Andréasson anklagar i sin replik mig för att vilja begränsa min analys till en viss tidsepok. Att jag på det begränsade utrymme en artikel i Dagen medger pekar på några märkliga företeelser i historiebruket när det gäller korstågen och exemplifierar och problematiserar dessa betyder inte att jag inte mycket väl känner till vidare resonemang och analyser.
Resonemanget Andréasson för när han skriver att min artikel är ett ”slag i luften” är ogenomtänkt. Att han dessutom, mycket opassande, tillskriver mig ett tänkande jag varken har eller har gett uttryck för är både osakligt och tragiskt.
Min strävan är att klarlägga historiska sakförhållanden och peka på ett anakronistiskt historiebruk. De medeltida korstågen, trots modern retorik, är inte orsaken till dagens konflikter mellan det muslimska öst och det ”kristna” väst.
I stället kan islamisters moderna korstågsretorik beskrivas som bränsle på en eld de själva inte verkar vilja släcka, inte förrän de sett att Israel utplånats, den stat som utmålas som ”korsfararnas” (eller ”den store Satans”, det vill säga USA:s) utlöpare i området. Vägen rakt igenom dagens Gaza heter för övrigt Saladinvägen. Islamisternas retorik är skakande och i sak märkligt ohistorisk.
[ Läs tidigare inlägg | Kjell O. Lejon: Behöver kristna be om ursäkt för korstågen? ]
