Vi befinner oss mitt i en global miljökris, rapporter om katastrofer avlöser varandra. Denna utveckling har inte skett över en natt. På samma sätt har det även under lång tid utvecklats en miljökris i många församlingar och organisationer, men då i form av en osund ledarkultur.
Den senaste tiden har varit omskakande, där ledaren för Pingst FFS fått lämna sitt uppdrag på grund av anklagelser om maktmissbruk. Skördar vi nu sådden av att så mycket fokus i Pingströrelsen har varit på ledaren? Vad som hänt i det aktuella fallet är föremål för utredning, och vad den kommer visa vet vi inte. Jag vill i följande rader lyfta frågan om ledarskap på ett principiellt plan.
Jag fick lära mig att äldste utgjorde församlingens ledning och pastorn var talespersonen, ingen vd. Pastorn och övriga i ledningen är tjänare – makt hör inte hemma här. Denna princip kommer från Jesus. Han säger till sina lärjungar: “Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare” (Matt 20:25-26).
I dag kan vi i stället se hur församlingar drivs som företag där pastorn har blivit vd och agerar utifrån det. På “bolagsstämman”, administrationsmötet, en gång om året kan medlemmarna framföra sina åsikter eller missnöje med “vd” och styrelse. Tiden däremellan är det ingen idé att säga något.
Orsakerna till maktmissbruk hos enskilda ledare måste också sökas i den ledarskapskultur och i de bristfälliga strukturer för maktdelning som maktmissbruket uppstår i.
— Beo Mellergård
Församlingsmötena har blivit informationsmöten och delaktigheten har urholkats. Som en föreståndare sa: “Vill någon avsätta mig får det ske vid administrationsmötet”. Företagstänket har tagit över. Det är följderna av denna utveckling vi ser nu. Ledaren har på grund av en felaktig struktur och miljö fått sig given - eller tagit sig - makt. Och med makt följer utrymme för maktmissbruk.
Så lite har vi lärt oss av det som hände i Knutby. Då förfasades vi över att en person kunde få så stort inflytande och makt i en församling. Det fördömdes: Det får inte ske igen!
Visst, den enskilde ledaren måste bära sitt ansvar, men orsakerna till maktmissbruk hos enskilda ledare måste också sökas i den ledarskapskultur och i de bristfälliga strukturer för maktdelning som maktmissbruket uppstår i.
Hur ska då församlingen agera mot detta? Vilka alternativ finns? Rösta med plånboken eller lämna gemenskapen? Personligen ser jag inte det som alternativ. Arbeta i stället för att återställa ledarskapskulturen till ursprungstanken: att vara tjänare. Den teologiska utbildningen Akademi för ledarskap och teologi, ALT, ändras till “Akademi för teologi och tjänande”.
[ Läs tidigare inlägg | Johan A Eriksson: Skapa en anonym visselblåsarlinje inom varje samfund ]
Kan HC Andersens klassiska berättelse om vad som händer när ingen vågar säga sanningen säga oss någonting i dag? Bedragarna påstår att de kan väva det vackraste tyget i hela världen, men också att kläderna de syr av tyget kan ses av alla förutom dem som missköter sitt arbete eller är dumma.
Är det inte lite av detta vi ser i dag? Ledare med makt som omger sig med lojala medarbetare, som sitter vid samma bord och vill vara “kejsarens vän”. Vem vill i den kretsen påpeka brister och bli stämplad som dum? Man väljer att vara tyst, tystnadskulturen breder ut sig. Om kejsarens närmaste sagt som det var hade han inte stått avklädd inför folket.
Alla som står nära en ledare har ett oerhört ansvar. Var inte som dem som levde runt kejsaren i HC Andersens berättelse. De såg, men valde att inget säga. Personer nära en ledare måste våga ingripa, innan skadan är skedd, och säga: “Han är ju naken!”
Vid ett tillfälle påmindes en ledare om detta. “Du är som en Ferrari, många hästkrafter under huven. Men en sådan bil behöver extra kraftiga bromsar, annars kommer det inte att gå bra.” Vem bär ansvaret när det blir dikeskörning? Är det enbart ledaren eller även de runt omkring? Kan miljön ha blivit fel?
En ledare som begått maktmissbruk ska förstås ta fullt ansvar för sina handlingar. Omgivningen kan dock inte gå fri. Hur utvärderas omgivningens roll, och vilka konsekvenser får det?
Det behövs modiga, starka och orädda personer omkring ledaren. Män och kvinnor som har kraft att ställa sig på bromsen när ledarens framfart blir för hög och diket kommer skrämmande nära. Undfallenhet från dem runtomkring är inget nytt. Historien har lärt oss att det är de mångas tystnad som möjliggör maktmänniskans framfart.
[ Läs tidigare inlägg | Simon Johansson: Jag förvånas inte längre när kristna ledare faller ]
För att motverka att en persons makt och inflytande går över styr talar Bibeln om det delade ledarskapet. Gruppen av personer, var och en med sina förtjänster och brister, skapar tillsammans en sund miljö och ett balanserat ledarskap som blir till välsignelse för en hel församling/organisation.
Jesus har formulerat en handlingsplan: “Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen” (Matt 18:15-17b).
Jesus sa också till sina lärjungar: “Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Matt 23:11-12).
