Kristendomens relation till judendom är en ständigt pågående och betydelsefull fråga. Men det är viktigt att påminna sig om att denna frågeställning inte finns i Nya testamentes texter.
Jesus var jude, alla apostlarna var judar. Församlingen i Jerusalem växte från 120 Jesustroende judar till 3 000 på pingsten. Efter 25 år bestod församlingen i Jerusalem av tiotusentals medlemmar som enligt dess föreståndare alla strängt höll på Toran, det vill säga lagen (Apg 21:21).
Jesusrörelsen var en inomjudisk rörelse som levde efter de riktlinjer som Israel fick på Sinai. Man följde Jesus utläggning av Toran, och ingenting i hans undervisning upphävde det Mose sagt. Däremot kritiserade Jesus fariséernas tolkningar. Det nya med Jesusrörelsen var övertygelsen att Jesus är Israels Messias och Herren. Med rätta kan man kalla den för apostolisk judendom.
Nya förbundet slöts med Israel men blev genom Jesus tillgängligt för alla folk. Hedningarna delar Israels förbund, är inympade i olivträdet Israel men omdefinierar inte Israel.
— Göran Lennartsson
Till Nya förbundet (Jes 31) som upprättades genom Jesus inbjöds också hedningar (icke-judar, Ef 2:12f). Nya förbundet slöts med Israel men blev genom Jesus tillgängligt för alla folk. Hedningarna delar Israels förbund, är inympade i olivträdet Israel, men omdefinierar inte Israel (Rom 11).
”Herren” (JHWH) som Abraham förtröstade på och därför förklarades rättfärdig inför Gud, är i Nya testamentets perspektiv inkarnerad i Jesus. Det är vad Paulus som apostel och judisk rabbin formulerar i bekännelsen ”Jesus Messias är Herren” (Fil 2). Jesus ersätter inte Sinaiförbundet utan fullbordar det och är Torans mål, inte dess ersättning eller två olika frälsningsvägar.
Den kristna rörelsens tillväxt skedde framför allt bland icke-judar. Efter apostlatiden när ordet kristendom under andra århundradet myntats inleddes en process av identitetsbyte som sträcker sig över århundraden.
Hednakristna såg sig inte längre som beroende av Israel utan som dess ersättning – rent av dess motsats. Från att ha inbjudits att dela Israels förbundsvälsignelser ser sig Kyrkan som det Nya Israel. Kristet och judiskt blir varandras motpoler. Det fysiska Israel betraktas som förkastat av Gud och därför separerar sig Kyrkan inte bara från den framväxande rabbinska judendomen, utan också från de Jesustroende judarna i församlingarna, och därmed från sina rötter.
Kristendom görs liktydigt med hednakristendom där judar inte ryms. Kyrkan stötte ifrån sig och betraktade fenomenet “Jesustroende judar” som villolära, trots att de delade den kristna trosbekännelsen. Kyrkans problem var den judiska identiteten med exempelvis sabbatsfirande och omskärelse.
Ett citat från brevväxlingen angående Jesustroende judar mellan kyrkofäderna Hieronymus och Augustinus i slutet av trehundratalet klargör: ”judiska ceremonier är för kristna både skadliga och ödesdigra – var och en som utför dem, vare sig han är född jude eller hedning, ska kastas i fördärvets grop”.
[ Läs tidigare inlägg | Jonathan Feldstein: Gud har öppnat en annan väg för icke-judar ]
Stötestenens för kyrkofäderna var uppenbarligen inte fel teologisk bekännelse utan den judiska identiteten. Den frågan diskuterades i samband med sjunde ekumeniska konciliet i Nicea år 787. Två judiska barn önskade bli döpta och svaret blev att det först kunde ske sedan de avsagt sig sitt judiska ursprung. Kristendom och judendom blir varandras motsatser.
Jesustroende judar levde vidare under medeltiden, något kyrkohistorisk forskning allt mer uppmärksammar, men levde underjordiskt och var förföljda.
Inom tysk pietism uppstår på 1600-talet missionsrörelser riktade till judar. Målet var att judar skulle komma till tro på Jesus men också att de skulle överge sin judiska identitet. I kontrast till urkristendomen menade man att judar borde bli hednakristna.
Under 1800-talet andra del uppstår något nytt. Judar som konverterat och blivit kristna – inte bara teologiskt utan också kulturellt – ställde sig frågan: Om Jesus inte hade problem med sin judiska identitet, om Paulus och apostlarna förenade bekännelsen av Jesus med att leva som judar efter Mose föreskrifter, av vilket skäl måste då judar nu upphöra vara judar och förbjudas följa föreskrifterna som Herren gav Israel på Sinai?
Ur detta uppstod den moderna messianska judendomen där Jesustroende judar inte behövde konvertera, alltså lämna sin judiska identitet. Ord och termer inom messiansk judendom varierar och uttrycksformer skiftar. Men i den messianska judendomen återuppstår den gren av urkristendom som Jerusalemförsamlingen i Apostlagärningarna representerar.
Under 1900-talet fördjupas men också förgrenas messiansk judendom till olika riktningar och har i vår tid gradvis accepterats inom både den kristna och judiska världen.
Alla former av ersättningsteologi strider mot Nya testamentet. Guds förbund med Israel är inte upphävt och den hednakristna rörelsen har inte tagit Israels plats. Israels kallelse att vara Guds egendomsfolk kvarstår – Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29).
När kyrkor, samfund och församlingar bejakar messianska judar signalerar detta:
- avståndstagande från ersättningsteologi och tydlig markering mot kristen antisemitism
- bekännelse till ett andligt beroende av Guds Israel och att Gud är trogen sina löften
- uppskattning av att återupptäcka det urkristna teologiska arv som hednakristna kyrkan högg av
- bejakande av Paulus vision i Romarbrevet 11 att hela Israel ska upprättas, med oanade välsignelser för världens alla folk!
