Mycket ogenomtänkt att öppna för medlemskap på ekumenisk grund

En god vän berättade en intressant historia om en mycket snål småländsk gumma. Hon var vida känd för att hålla hårt i penningpungen. Då hon fick ett erbjudande om köp av en vara hade hon ett uttryck som löd: ”Köstar det nåt, då får det va”. Denna kvinnas ord blev aktuellt för mig då jag försöker bearbeta en teologisk fråga av stor betydelse. En fråga om en tro som får och bör kosta något.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har under en längre tid bearbetat en nyordning angående frågan om dop och medlemskap. I början av mars i år hölls en informationsträff angående en viktig stadgeändring. I paragraf 2, som handlar om medlemskap, finns Mom 1, villkor för medlemskap, vilket är oförändrat. Det vill säga: En blivande medlem ska ha en personlig tro på Jesus Kristus och ha blivit döpt med de troendes dop.

Ett förslag, Mom 2, har tillkommit med rubriken Medlemskap på ekumenisk grund. Texten lyder: ”Den som har en personlig tro på Jesus Kristus, som blivit upptagen som medlem i en kyrka i en annan tradition och där levt med en tydlig bekännelse av denna tro, samt vill ansluta sig till församlingens tillämpning av Bibeln, kan på ekumenisk grund upptas som medlem i församlingen.”

Så sent som år 2014 tillsattes en grupp i Filadelfia under ledning av den nu hemgångne Olof Djurfeldt, vars syfte var att bearbeta frågan om barndöpta kunde bli medlemmar i församlingen. Gruppen bestod av sex personer och undertecknad var en av dessa. Slutsatsen från denna grupp var ganska entydig och avvisande till förändring av medlemskap.

Varför envisas vår församlingsledning med att ta steg mot ett mer allmänt och slappt föreningstänkande? Ett problem infinner sig redan i tolkningen av texten i Mom 2 ovan. Hur ska man förstå skrivningen att den som önskar “ … ansluta sig till församlingens tillämpning av Bibeln, kan på ekumenisk grund upptas som medlem”?

Församlingens tillämpning av Bibeln sägs ligga fast. Frågan om doptradition tillhör väl det som ligger fast. Det borde leda till att kandidater för medlemskap accepterar församlingens tillämpning av Bibeln och låter sig troendedöpas.

För de tidiga baptistpionjärerna var övertygelsen om det baptistiska dopets nödvändighet värt priset av fängelse och landsförvisning.

—  Erling Medefjord

Eftersom jag under ett antal år undervisade i ämnet kyrkohistoria på pingströrelsens dåvarande tvååriga bibelskola Brommaskolan påminns jag helt naturligt om kyrkohistoriska personers kamp för det baptistiska dopets betydelse. Jag vill nämna två av dessa tidiga baptistiska pionjärer som på ett särskilt sätt lämnat bestående avtryck: Thomas Leopold (1693–1771) och F. O. Nilsson (1809–1881). Leopold fick sitta fängslad för sin baptistiska övertygelse i Kungälv på Bohus fästning i 32 år, en tid på Danvikens dårhus i Stockholm och några år i en fästning i Kalmar. Sammanlagt 43 år.

Nilsson var grundare av den första baptistiska församlingen för 175 år sedan. Det ägde rum i Vallersvik år 1848 då fem personer döptes till Kristus, och Nilsson blev den lilla församlingens föreståndare. Intresserade kan läsa om dessa båda baptistiska pionjärers liv på nätet.

En sak är säker, för de tidiga baptistpionjärerna var övertygelsen om det baptistiska dopets nödvändighet värt priset av fängelse och landsförvisning.

[ Ett steg närmare barndöpta medlemmar i Filadelfia Stockholm ]

Den 29 januari 2010 skrev baptistpastorn Peringe Philström en debattartikel i Dagen med rubriken En dopsyn för framtidens kyrka. I sin artikel lyckades han framföra en offensiv syn på troendedopets giltighet även för vår tid. Här följer ett citat som på ett fullgott sätt klargör Philströms tankar i dopfrågan: ”En dopsyn för framtiden – den baptistiska – bygger på en människo- och församlingssyn vars tid har kommit. I de ekumeniska samtalen glöms denna viktiga aspekt på dopfrågan, som fortfarande är fast i en förlegad diskussion”.

Philström framhöll i artikeln att den baptistiska rörelsens första ledare var framsynta. De var klara över att makt- och majoritetskyrkans grepp om människorna skulle upphöra. Jag ställer mig helt på Philströms sida och vill värna församlingens nuvarande praxis som bygger på Nya testamentets entydiga lära.

Dopet är inte ett sakrament vars vatten automatiskt förmedlar andligt liv. Det baptistiska dopet däremot bygger på omvändelse och medvetande om den mänskliga naturens syndfullhet. Denna insikt leder oss till dopgraven i vilken vi begravs för att därefter uppstå till ett nytt liv i Kristi efterföljd.

Att en person som önskar bli medlem i en frikyrka med baptistisk dopsyn förväntas omsluta församlingens tillämpning av dopet och samtidigt inte personligen ska behöva följa Bibelns och församlingens tillämpning när det gäller dopet, tyder på en mycket ogenomtänkt paragraf.

[ Fredrik Wenell: Det är egentligen konstigt att det blir sådana konflikter om dopet ]