I min vardag möter jag varje år många ungdomar och unga vuxna som är på en inre resa av att fundera på Gud och meningen med livet. En del kommer från trygga kristna miljöer och en del från mer stökig bakgrund, men det alla har gemensamt är en värld där inget längre kan tas för givet. Om man förr kunde gömma sig från livets svåra frågor i en trygg frikyrkomiljö kan man inte det längre. Finns Gud på riktigt? Vem är jag? Och behöver man egentligen en församling?
Ray Baker inledde för en tid sedan en debatt i Dagen om processen varmed man ifrågasätter tron man har vuxit upp med, dekonstruktion, i vilken han bland annat för fram vikten av apologetik. Karin Fahlström och Ulrica Davidsson bemöter i en replik Bakers artikel och problematiserar tanken att apologetisk träning skulle vara det stora botemedlet mot att många unga lämnar den kristna tron. I stället kan problemet vara att det är fel på budskap eller miljö även i sunda kristna församlingar, påstår de.
Roland Stahre bidrar ytterligare till samtalet genom sin personliga skildring om hur han gått från en bokstavstro till en “vuxen tro” som han kallar det, en tro med utrymme för livets smärta.
Min egen bakgrund i en sekteristisk kristen organisation har jag berättat om i två avsnitt av Dagens Frikyrkopodden. Jag är väl bekant med att också kristna församlingar kan bli djupt osunda, till exempel genom att förakta svaghet, som Stahre refererar till. Kanske till och med att religiösa rörelser ibland är extra gynnsamma miljöer för osunt ledarskap eftersom vi där pratar om stora anspråk som Guds vilja för våra liv och inte bara om hobbyintressen.
Här är Fahlström och Davidsson inne på viktiga resonemang. Att lyssna på ärliga åsikter, att självkritiskt utvärdera både sin tro och sitt eget sammanhang och att våga brottas med existentiella frågor kan inte vara något farligt för en troende eller en församling. Detta är något som Jesus själv gör hela tiden i evangelierna, både i mötet med de religiösa ledarna i sin tid och i samtalen med sina egna lärjungar. Tack för att ni vill lyfta röster från hundratals människor som brottas med Gud och livet.
Jag vill också uppmuntra den som brottas med sin tro att våga se att det finns en Sanning som står kvar när allt annat sviker.
— Henrik Steen
”Kan det vara så att Jesus faktiskt uppmanade till dekonstruktion?” frågar Fahlström och Davidsson vidare, och svaret beror naturligtvis på vad man menar med ordet. Man kan påstå att vi alla lever med en pågående dekonstruktion och rekonstruktion av vår tro genom livet. Så långt är jag med.
Men Jesus är själv absolut sanning enligt kristen tro. Detta visar han tydligt när han säger ”jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
När man menar att dekonstruktion ”är en personlig resa utan vare sig manual eller definitiv slutdestination” undrar jag om man inte kommer i konflikt med vad Jesus påstår om sig själv. Är en process utan någon fast punkt inte ett annat sätt att beskriva att sanningen utgår från en själv? Det blir individens subjektiva upplevelse som står i centrum och människan blir måttstocken för om något är sant.
Borde inte varje människa utgå från sig själv? Kanske, om vi alla alltid skulle vara fullkomligt objektiva och pålitliga i varje bedömning. Men eftersom vi inte är det utan tvärtom alla bär på inre sår och moralisk ofullkomlighet behöver vi något pålitligt utanför oss själva att ta spjärn emot. Jesus är den externa sanning vi alla behöver i tvivlets storm, och kan därför också kan bli det pålitliga ankare som inte brister i vår brottning.
Fahlström och Davidsson frågar också spetsigt ”Behöver man kyrkan för att behålla sin tro? Absolut inte!” svarar de. I stället kan processen av att dekonstruera sin tro leda ”till en rekonstruktion av tron – en genuin och personlig relation till en högre makt.”
Detta visar något av kärnan i dekonstruktivismens problem. Den bygger på en djupgående individualism. Den Jesus som evangelierna beskriver kom till jorden för att bygga en ny gemenskap: ”Jag ska bygga min kyrka”. När vi läser om hur de första kristna förvaltade sin ”genuina och personliga relation till den högre makten”, då gjorde man det tillsammans. Skulle de första kristna ens förstå påståendet att man kan vara kristen ensam, utan församlingen? Högst tveksamt.
”Vi är Kristi kropp”, skriver Paulus. Även om våra församlingar ofta är bristfälliga är vi skapade av Gud för att behöva varandra. Visar inte Facebookgruppen med 900 personer som artikelförfattarna administrerar just detta? Också i denna djupt personliga resa där man brottas med sin tro söker man sig till andra som förstår. Det visar också att vi är relationella varelser som behöver forma vår identitet tillsammans med andra, inte bara på insidan.
Aposteln skriver dessutom: ”lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” Bakom många berättelser om dekonstruktion finns mycket smärta från trasiga gemenskaper och stora löften som inte verkat hålla. Dessa berättelser är viktiga. Men jag vill också uppmuntra den som brottas med sin tro att våga se att det finns en Sanning som står kvar när allt annat sviker, och som finns där mitt i brottningskampen.
