Jag, Sahar Sadlovsky Gold, är född och uppvuxen i en judisk familj i Tel Aviv. Som vuxen kom jag till tro på Jesus Kristus genom en mission som utgick från Immanuelkyrkan i Tel Aviv, en internationell församling uppburen av nordiska lutherska missionsorganisationer. Där kom jag också att träffa Maria från Sverige, som jag är gift med. Vi har döttrarna Thea och Adiel och bor i Tel Aviv.
Jag bedriver för nuvarande kompletterande teologiska studier på distans vid Församlingsfakulteten i Göteborg (FFG). Parallellt med studierna verkar jag i Tel Aviv för organisationen Jews for Jesus: Jesus-troende judar som arbetar för att evangeliet om Jesus ska nå ut till det judiska folket. Organisationen ägnar sig inte åt församlingsplantering, men varje medarbetare bjuder in människor till sin egen kyrka.
Jag har en vision om att det ska finnas en israelisk församling med evangelisk-luthersk bekännelse, där Guds ord förkunnas och sakramenten förvaltas i god apostolisk ordning för såväl judar som araber. Jag har därför begärt att få en prästkallelse prövad av Missionsprovinsens konsistorium, som godtagit mig som prästkandidat.
Missionsprovinsen arrangerade nyligen en pastoralkurs i Göteborg där vi i samtalen även berörde Svenska kyrkans dokument Guds vägar: Judendom och kristendom, inklusive den debattartikel om just detta dokument som biskop Susanne Rappmann och lektor Kamilla Skarström Hinojosa skrivit i Dagen.
En fråga som väcktes när vi läste artikeln är om, när Rappmann och Skarström Hinojosa skriver att Svenska kyrkan tar avstånd från ”den hårda formen” av ersättningsteologi som ”utgörs av tankemodeller som hävdar att judar måste konvertera till kristendomen” – menar de då att Svenska kyrkan anser att judar inte behöver ta emot Jesus som sin personlige Frälsare?
Här önskar vi ett tydligt klarläggande. För detta att evangelium om Jesus måste predikas också för judar så att de kan bli frälsta är vår bergfasta övertygelse, och min, Sahars, egen bakgrund och erfarenhet kan kanske vara till hjälp för att reda ut några missuppfattningar som lätt leder hednakristnas tankar fel avseende judars behov av frälsning.
Att hävda den kristna trons exklusiva budskap om Jesus Kristus som enda vägen till frälsning, bedöms som arrogant och falskt.
— Sahar Sadlovsky Gold och Roland Gustafsson
Dialogteologin utvecklades på grund av två fenomen: postmodernismen och Förintelsen. Efter upplysningen kom Västvärlden att präglas av relativism; att hävda den kristna trons exklusiva budskap om Jesus Kristus som enda vägen till frälsning, bedöms som arrogant och falskt. Dessvärre har många kristna anpassat sig och sökt vidsynta lösningar.
Västvärlden präglas också av dåligt samvete i förhållande till Förintelsen. Att i dagens läge konfrontera judar med budskapet omvändelse och tro bedöms vara stötande.
Därför blir dialogteologin ett lämpligt skydd i syfte att undvika judens möte med budskapet om Jesus, Messias. Detta är mycket tragiskt, eftersom det knappast finns något större antisemitiskt agerande än att undanhålla budskapet om Jesus för det judiska folket.
Under historiens gång, och i samband med Förintelsen, försökte människor döda judars kroppar, men tron att judar inte behöver möta Jesus – det vill säga att inte förkunna evangeliet för dem – leder till något ännu värre: att de går evigt förlorade (Joh 3:16).
Efter att aposteln Paulus i Romarbrevet kapitel 8 glatts över frälsningens underbara innehåll, inleds kapitel 9 med stor sorg. Varför? Han sörjde över att judarna inte har tagit emot välsignelsen i Jesus Kristus. Paulus sörjer eftersom hans landsmän, trots utväljelsen, missat det avgörande innehållet: evangeliets klimax om Jesus Kristus.
[ ”Vi vill synliggöra att det i dag finns judar som har kristen tro” ]
Romarbrevet förmedlar att ingen rättfärdiggörelse finns inför Gud bortsett från den som ges genom tron allena. Jesus är Vägen, Sanningen och Livet – det finns inget annat namn givet under himlen som förmedlar frälsning.
Tänk på Jesus, när han gråter över Jerusalems invånare. Han skulle agera som skådespelare om de verkligen inte behövde honom. Sett från min, Sahars, personliga infallsvinkel: Ett tänkande som inte inkluderar mission bland judar får som konsekvens – för mig – att ingen behöver berätta för mig om Jesus. Jag skadas och sörjer över konsekvenserna: Jag har ju lärt känna Honom, funnit Honom, ja, blivit funnen i Honom (Fil 3:8–10)!
Vi vill inte sticka under stol med att uppdraget är komplicerat på grund av polariseringen mellan judar och kristna. Icke desto mindre är mission bland judar viktig. Vi judar är, som martyren Stefanus sa, ett styvnackat folk och en upprorisk nation. Därför behöver den världsvida kyrkan följa aposteln Paulus undervisning som förmedlar evangelium i sanning och med kärlek. I hopp om att vi provoceras till avund (Rom 11:14) och anropar Herren Jesu namn för vår frälsning!
Efter att vi tillsammans samtalat om detta – inte helt enkla – ämne, är vi i Skriftens samlade ljus (inte minst genom Romarbrevet) övertygade om att samma angelägna vittnesbörd som aposteln Paulus hade gentemot sina landsmän gäller fortfarande:
” … mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de skall bli räddade [ …] det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad” (Rom 10:1, 12–13).
