Som administratörer för en Facebookgrupp som samlar 900 personer som av någon anledning lämnat kyrkan, kanske även sin tro, finner vi skäl att ge replik på Ray Bakers debattartikel För många slutar dekonstruktion med att de förkastar kristna tron helt. I vår grupp finns medlemmar som inte känt sig hemma i den snäva definitionen ”kristen”, andra finns kvar i sitt sammanhang men känner behov av att lyfta frågor om tro och tvivel med andra. I gruppen ryms både församlingsledare, agnostiker och ateister.
Vi är eniga med Baker om att begreppet dekonstruktion används på ett förvirrat vis, vilket kan bero på att de flesta – precis som Baker och vi själva – har dekonstruerat i många år utan att ha haft något direkt ord för själva processen. Medlemmar i gruppen har sina egna definitioner. Denna formulering är en bra sammanfattning: ”Jag tar ett steg tillbaka, funderar, prövar, omprövar och är öppen för förändring.”
Vi håller med om att det pratas mycket om dekonstruktion nu. Unga såväl som många äldre har fått mod att ifrågasätta sin tro, religiösa uppväxt och sina gudsupplevelser. Utvärdera manualen som blivit dem given och fundera kring det som skaver. Vi ser dock inte dekonstruktion som en trend; det är en sund och nödvändig livsprocess. Att det uppmärksammas mycket beror troligtvis på att sociala medier i dag ger möjlighet för enskilda personer att få en röst i mediebruset och öppet dela sina erfarenheter.
Det är tveklöst viktigt att ifrågasätta och framför allt agera vid alla tänkbara maktmissbruk inom ”kristna subkulturer”. Dock visar vår erfarenhet att även budskap som kyrkan upplever som sunda kan leda till livslånga trauman och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), vilket uppmärksammades på Religionstraumadagen den 24 maj genom ett upprop som skrevs under av 89 personer med bakgrund i allt från Pingstkyrkan och EFK till Livets ord och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonkyrkan).
Innan vuxen ålder har två tredjedelar av de som växer upp inom frikyrkan lämnat den, enligt rapporten som forskare vid ALT och IPS har gjort. Det är lätt att dra felaktiga slutsatser om varför unga lämnar, när kyrkan och kristna medier väljer att prata om och inte med dem som lämnat.
Baker verkar göra samma misstag med sina tre förenklade slutsatser om vad dekonstruktion leder till. Antingen fortsatt utveckling via apologetik (som han själv), att det slutar med att man förkastar kristen tro alternativt vänder sig till progressiv kristen tro, beskriven som ”smörgåsbordsreligion” och ”konsumtionsmentalitet”. Det finns alltså ett rätt och två fel sätt att dekonstruera på, enligt Baker.
Faktum är att de som varit mest överlåtna i sin tro och mest engagerade i kyrkan oftast genomgår den tuffaste dekonstruktionen.
— Karin Fahlström och Ulrica Davidsson
Vår upplevelse av dekonstruktion – utifrån gruppens samtal – ser väldigt annorlunda ut. Dekonstruktion är en personlig resa utan vare sig manual eller definitiv slutdestination. I gruppen finns de som helt lämnat tron, som är fullständigt tillfreds och trygga i det. Vi ifrågasätter, lyssnar på andras erfarenheter och prövar nya tankar.
När tro och tvivel ges lika mycket utrymme kan en ateist möta den som åter hittat sin genuina barnatro i respektfulla samtal. När vi utmanar våra fördomar blir förståelsen för vår medmänniska större och vi låter varje människa få avgöra sitt eget bästa.
Filosofen Allan Watts jämför livet med musik. När du lyssnar till ett musikstycke lyssnar du inte bara till slutet där allt kommer ihop. Du läser inte bara sista kapitlet i en bok. I livet är vi besatta av slut. När målet blir himlen missar vi att livet med medgång, motgång och de lärdomar vi drar kanske är själva livsmålet?
[ Alva Dahl: Är det rätt att lämna församlingen när man tycker den är på väg åt fel håll? ]
Behöver man kyrkan för att behålla sin tro? Absolut inte! Processen att bryta ner, vrida och vända på de ”sanningar” man fått serverade leder i många fall till en rekonstruktion av tron – en genuin och personlig relation till en högre makt. En trygg tro som landar i visshet om att vara älskad, precis för den man är, borgar för hållbarhet. En relation som klarar av tvivel.
Vi tror inte på Bakers lösning att utrusta barn med andliga vapen och apologetik. Det här är mest troligt den största fördomen om oss som lämnat: att vi aldrig var kristna ”på riktigt”, och aldrig ville underkasta oss Jesu herravälde. Faktum är att de som varit mest överlåtna i sin tro och mest engagerade i kyrkan oftast genomgår den tuffaste dekonstruktionen.
Vi är många som i vår barndom fick ta på oss Guds vapenrustning varje morgon och sändes ut rustade för andligt krig med färdiga svar på alla frågor. Varför inte bara följa Jesu exempel: umgås med människor, lyssna till dem och visa omsorg?
Vi är inte tillräckligt insatta i Richard Rohrs undervisning med ”löjeväckande retoriska frågor” men tänker att det är sunt att ställa frågor i stället för att bara ge färdiga svar. Jesus gav sällan svar på frågor (av 187 frågor han fick i Nya testamentet var det knappt åtta han besvarade). Däremot ställde han själv 307 frågor. Ofta i syfte att visa absurditeten i det som dåtidens skriftlärda sagt eller gjort, och få människor att tänka själva. Kan det vara så att Jesus faktiskt uppmanade till dekonstruktion?
