Den medeltida korstågstiden används fortfarande i modern retorik, inte sällan med en antivästlig och antikristlig ton, både i väst och i Mellanöstern. I många fall är bilden som målas upp ensidig, felaktig och ohistorisk. Samtidigt är diskussionen om korstågstiden intressant, då den tangerar fenomenet koranbränningar, men också en sekulär syn på religion i allmänhet.
Under senare år har en offentlig diskussion kring våldsanvändning inom religioner, främst inom islam, blossat upp. I samband med detta ställs ibland frågan om kristenheten i väst bär på en kollektiv skuld till islam och Mellanösterns muslimer. Startade rent av problemen mellan kristna i väst och muslimer i öst i och med korstågen?
Många i väst svarar reflexmässigt ”ja” på den frågan, och bidrar till vad som kan beskrivas som ett skuldbeläggningssyndrom. Så har man till exempel kunnat beskåda en ”försoningsvandring” från väst till Jerusalem där deltagarna bar tröjor med texten: ”Jag ber om ursäkt” (på arabiska).
Men den historiska kunskapen brister ofta djupt. Muslimsk krigföring, jihad, påbörjades mot kristna befolkningsområden redan på 600-talet. Under 450 år erövrade muslimer tidigare kristna områden i mellersta östern, mindre Asien och långt in i Europa. Fortsatta erövringsförsök skedde långt efter att det sista korståget avslutades. Muslimer försökte till exempel erövra Wien både år 1529 och 1683.
I islamistisk retorik fortsätter erövringstankarna än i dag. Kanske ligger det något i den omdebatterade Harvardprofessorn Samuel Huntingtons tes om en civilisationskollision mellan väst och islam? Han skriver i boken Clash of Civilizations att islam har ”blodiga gränser”.
Muhammed (570‒632) ledde eller deltog själv, enligt muslimsk historieskrivning, i 19 väpnade aktioner. I sitt avskedstal förklarade han att han ”var beordrad att bekämpa alla människor till dess de säger: ‘Det finns ingen gud utom Allah’”. Muslimska militära attacker skedde inte endast i Arabien utan också i Persien och det bysantinska Syrien. Jerusalem föll 638. Sedan fortsatte man till Nordafrika och Europa.
Kristna eller judar som inte ville konvertera till islam drabbades hårt. Gravkyrkan i Jerusalem förstördes år 1009 och kristna pilgrimer attackerades och dödades. När de muslimska trupperna nått Konstantinopel såg sig den bysantinske kejsaren nödgad att begära hjälp från väst, vilket påven Urban II besvarade med en uppmaning år 1095 att sända trupper till öst. Detta ledde till första korståget, alltså 450 år efter de första muslimska krigshandlingarna.
[ Fredrik Wenell: Okunskapen om kristen tro visar sig, igen ]
Visst gick det våldsamt till, på båda sidor, och visst upprättades några ”korsfararstater”, men de blev relativt kortvariga. På 1290-talet hade allt förlorats och lagts under islamskt styre. Inte undra på att korstågen inte setts som något problem i den muslimska historieskrivningen. De gick segrande ur striderna.
Noteras bör att det första arabiskspråkiga muslimska historieverket om korstågen publicerades först år 1899 (!), då av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri. Den korstågs- och antivästretorik som nu brukas av en rad islamister är hämtad från denna tid och är därmed i historiskt hänseende av sen tillkomst. Men den har stark symbolisk betydelse, både inom den muslimska världen och i den bild som målats upp om i väst om korstågen.
Korstågen var inte exempel på ”kristen jihad” utan en respons på jihad.
— Kjell O Lejon
Den förhärskande västerländska synen är att korstågen var våldsamma och expansionistiska erövringståg, ett utflöde av ”den mörka medeltiden”, som drabbade toleranta och fredliga muslimer. I New York Times har man kunnat läsa att korstågen är att likna vid Hitlers brutala överträdelser och den etniska rensningen i Kosovo. Efter terrorattacken den 11 september 2001 förklarade Bill Clinton att vi nu betalade för det som hände under första korståget.
Skuldsyndromet i väst tycks snarare ha förstärkts än försvagats. Är det därför väst underlåter att kritiskt granska islamistiskt färgade staters syn på mänskliga rättigheter? Eller ser mellan fingrarna på i väst boende radikala muslimers inställning till de västerländska lagarna i förhållande till sharialagarna? Eller bortförklarar islamistiska terroristers anknytning till just muslimsk övertygelse och tro, trots uttalade kopplingar till islam, Allah och koranverser? Bör vi inte hellre ta deras övertygelse och argument på allvar?
Hur bör vi förstå det hela? Är det våra fri- och rättigheter det är fel på? Vår yttrandefrihet?
[ Nuri Kino: Sabri överlevde folkmordet mot kristna i Osmanska riket ]
Hur vi än ser på saken är det helt klart att problemen mellan kristna och muslimer, väst och öst, inte startade i samband med korstågen. De föregicks av flerhundraåriga muslimska militära erövringar, överhöghet och förödmjukande muslimska dhimma-regler för judar och kristna. Inte heller var korstågen något problem inom islam förrän på 1900-talet, då de plockades upp i helt ny kontext i väst- och i kristendomsfientlig islamistisk retorik.
Korstågen var inte exempel på ”kristen jihad” utan en respons på jihad. Många missuppfattning frodas likväl. De förstärks av författare och regissörer som Jan Guillou och Ridley Scott som porträtterar kristna som vandaler och muslimska ledare – inte minst Saladin – som toleranta och sympatiskt vidsynta.
Verkligheten förvrids, men många tar deras beskrivningar som korrekta. Men är det så enkelt? Inte om vi klarlägger historien och skärskådar argumenten. Inte heller är det västs, de kristnas eller korstågens fel att det bränns koraner här och nu.
