Dekonstruktion är en tydlig trend bland unga människor som har vuxit upp i kristna hem och församlingar. Trots en något förvirrad användning av ett vedertaget filosofiskt begrepp brukar de flesta mena att de går genom en process varmed man ifrågasätter tron man har vuxit upp med.
Det behöver inte vara ett problem i sig. Det finns mycket i den kristna subkulturen som inte är sunt och som bör ifrågasättas: maktmissbruk, hyckleri, sexism och extremism av olika slag. Som jag ser det brukar man landa i något av tre alternativ när man monterar ned sin tro.
När jag själv dekonstruerade min tro för mer än 40 år sedan (fast det inte hette så på den tiden), upptäckte jag apologetik. Jag lärde mig att det finns förnuftiga skäl för kristen tro. Men min tro ser inte ut som det gjorde när jag var 18 år; jag fortsätter att tänka, ifrågasätta, studera och finslipa. För många andra däremot slutar det med att de förkastar kristen tro helt och hållet. Man identifierar sig inte längre som kristen och försöker bara leva sitt liv så gott man kan.
Ett tredje alternativ är att närma sig det som heter progressiv kristendom. På ett sätt är det bra att man vill behålla det positiva i kristen tro och inte bara kastat ut barnet med badvattnet. Progressiv kristendom är dock problematisk av flera skäl.
När Rohr pratar med förundran om Kristus och inkarnationen är det lätt att bli hänförd om man inte förstår att det han förkunnar egentligen är ett annat evangelium som inte alls är kristen tro.
— Ray Baker
För det första är det ett humanistiskt perspektiv där individen blir domare över vilka delar av Bibeln, teologin och den kristna traditionen man vill ha kvar i sin nya smörgåsbordsreligion. Det blir en konsumtionsmentalitet där man behåller det som känns bra och förpassar resten till historiens soptunna.
Ett andra problem är tendensen bland progressiva kristna ledare att omdefiniera centrala begrepp inom kristen tro. Den oerhört populäre Richard Rohr, som Dagen skrev om nyligen i artikeln Vägvisare eller villolärare, är ett klassiskt exempel. Det finns knappt någon lära inom kristen teologi som han inte radikalt omtolkar. Kristus betyder inte bara ”den smorde”, en beteckning på den som har fått en särskild smörjelse och kallelse i Guds plan. Kristus blir något slags gudomlig kraft som genomsyrar allting.
För Rohr är Jesus från Nasaret ingen unik inkarnation av Gud. Gud inkarneras i precis allting. ”Tänk om Kristus är ett annat namn på allting – i dess fulländning?” skriver han i boken The Universal Christ.
Denna utgångspunkt ger ringar på vattnet för alla andra delar av kristen teologi: inkarnationen (allting är en inkarnation av Kristus, inklusive Rohrs älskade hund Venus), jungfrufödseln (en symbol), försoningen (onödig om Gud verkligen är kärlek) och uppståndelsen (en liknelse om alla människors och universums livsresa).
[ Vägvisare eller villolärare – Richard Rohr delar kristenheten ]
Rohr och andra progressiva ledare är så tilltalande delvis på grund av ett knep där de ställer ett sjok löjeväckande retoriska frågor vars syfte är att visa absurditeten i det som kyrkan alltid har sagt eller gjort (fastän det oftast blir en halmgubbe och ingen nyanserad beskrivning). Då förefaller progressiv kristendom som det vettigare alternativet.
En annan anledning till att de är så populära är därför att församlingar och kristna föräldrar har misslyckats med att lägga en ordentlig grund för sina barn och ungdomar. När Rohr pratar med förundran om Kristus och inkarnationen är det lätt att bli hänförd om man inte förstår att det han förkunnar egentligen är ett annat evangelium som inte alls är kristen tro.
Våra församlingar, söndagsskolor och ungdomsgrupper har missat målet. I stället för att göra lärjungar av våra barn och ungdomar har vi underhållit dem med tuggummilekar och filmkvällar. Man lär sig knappt vad kristen tro är, och än mindre varför det är sant, eller varför kristen tro spelar roll i ungdomarnas liv. När ungdomsgruppen bara uppfyller ett socialt behov – skönt häng på fredagskväll med andra nördar – behövs inte kyrkan när man flyttar hemifrån för att plugga och inte längre har samma behov.
Vi behöver mer apologetik i församlingen och hemmet. Här gäller att hitta rätt balans. Få ungdomar vill gå på en föreläsning på fredagskväll som är hämtad från en teologisk högskola, men åldersanpassad apologetik i lättuggade bitar om grunderna i kristen tro bör vara med redan från söndagsskolan. Apologetik måste bli en lika naturlig del av församlingslivet som lovsångsteamet, kyrkkaffet och diakonin.
[ Victoria Vasquez: Tvivel är en del av det kristna livet ]
En del kommer trots detta att lämna tron eller gå över till progressiv kristendom, men då är det inte på grund av obesvarade intellektuella frågor, utan av andra skäl: kanske ett känslomässigt tvivel eller en ovilja att underkasta sig under Jesu herravälde över alla livets områden.
Jag instämmer med den kristne filosofen William Lane Craig, som har skrivit: ”Det är otillräckligt att vi i våra ungdomsgrupper satsar på underhållning som avslutas med några fromma tankar. Vi behöver träna våra ungdomar för krig. Vi kan inte skicka dem till skolor och universitet beväpnade med gummisvärd och plastrustning. Tiden för lek är förbi.”
[ Jennifer Lantz Herstek: Gränsen är nådd när vi inte längre ger konfirmander evangelium ]
