Prästen satt vid katedern och talade oavbrutet i fyrtiofem minuter utan att titta upp. Hela gruppen satt tyst utan att röra sig eller säga något. Detta upprepades varje vecka. Efter två terminer var det konfirmation. Detta är en sann berättelse om en grupp på 1980-talet där jag var ledare (jag hade dock inga uppgifter). Det var en mardrömskonfa. Det är kanske inte så konstigt att vi insåg behovet av att bygga relationer, av att lyfta blicken och se ungdomarna i ögonen. Nu, trettio år senare, har pendeln svängt. Får jag beskriva en annan form av mardrömskonfa?
Ledarna är inte troende. Prästen vågar inte prata om Gud och Jesus. All tid ägnas åt lekar, aktiviteter, övningar, diskussioner och äventyr. Man träffas varannan vecka eller kanske mer sällan. Ingen kunskap om Bibeln delges. Ingen tro kan uppstå. Man har roligt och trivs. Alla mår bra. Men ingenting händer egentligen på det andliga planet.
Det ytliga, det bekväma, det socialt accepterade är lika mycket ett hot mot vårt uppdrag att vara jordens salt som det världsfrånvända, överandliga eller det auktoritära som rådde förr.
”Ska konfirmandundervisningen ge ett underlag för att säga ett ja eller nej till Jesus?” frågar sig Lars Häggberg i Dagen 1/9. Det ska den på ett sätt, så långt det är rimligt att anta att vi kan klara av att presentera Jesus på så kort tid som ett år.
Jag tycker att det svårt att tro att vi ska hinna ”göra dem till kristna” på ett år. Det tar tid att växa i tro och tradition. Det krävs levda erfarenheter och tid att smälta dessa. Men så långt det är möjligt måste vi ändå försöka. Det är ju liksom inget annat som är vårt uppdrag, utan det är just detta.
C S Lewis skrev i boken Mere Christianity att kyrkans uppgift är att göra små Kristusar av oss alla. ”Kyrkan existerar inte för någon annan anledning än att dra människor till Kristus, för att göra dem till små Kristusar. Om den inte gör det är alla katedraler, präster, missioner, predikningar, till och med Bibeln i sig, helt enkelt ett slöseri med tid. Gud blev människa för inget annat syfte. Det är till och med tveksamt, vet ni, om hela universum skapades för något annat syfte” (min översättning).
[ Läs tidigare inlägg | Lars Häggberg: Det är kyrkan som konfirmerar, inte jag som ”konfirmerar mig” ]
I forskning som gjordes kring konfirmander för några år sedan framgick det att konfirmander föredrar andakter framför att fira mässa. Därav drogs slutsatsen i församling X att man inte skulle fira mässa i samband med konfirmandträffar, i stället skulle man hålla sig till andakter.
Felet man gör då är att man börjar gå över en gräns. Man börjar göra saker för att man antar någonting omkring hur det ska tas emot i stället för att göra saker som uttrycker ens identitet. Vi firar mässa för att det uttrycker kyrkans väsen, dess identitet.
För mig finns det något klibbigt och kränkande i att agera utifrån hur man antar att något kommer att tas emot. Låt folk ha sina reaktioner i fred! Agera utifrån den du är, inte utifrån mottagaren. Kyrkan kommer att mista sin själ, sitt väsen, sin sälta, om den försöker passa in i den roll den tror andra vill att den ska ha.
I vilken relation som helst gäller denna oskrivna lag: Om du anpassar bort din egen identitet kommer både du och relationen att bli lidande. Det blir inget autentiskt av det. Konfirmander är i första hand människor, så varför skulle inte denna lag gälla även dem?
Jag ser det som en sekularisering av konfirmandarbetet. Vi sviker ungdomarna när vi sänder dem i ett cirkelresonemang in mot det egna navelskåderiet.
— Jennifer Lantz Herstek
Ovan skrev jag att en del av mardrömskonfan är att ledarna inte är troende. Jag menar att unga ledare absolut får ta tid på sig att växa in i tron. Men när ingen finns i arbetslaget som kan stå för förankring i kristenlivet, då är risken att man inte förstår tyngden och värdet i kristna traditioner.
Om det inte längre går att rekrytera människor till tjänst i församlingen som har levt hela liv som kristna, eller har ett personligt ställningstagande för tro på Jesus i bagaget, och har erfarit vad bön, dop, nattvard, och församlingsgemenskap betyder för den kristne, då finns det ingen där som tar detta på allvar och försöker föra det vidare. Därför är dagens problematik inom konfirmation till viss del ett rekryteringsproblem.
I Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete som kommer ut från riksnivån i Svenska kyrkan med några års mellanrum har en förskjutning skett från fokus på faktainlärning mot fokus på konfirmandernas egna livsfrågor.
Jag ser det som en sekularisering av konfirmandarbetet. Vi sviker ungdomarna när vi sänder dem i ett cirkelresonemang in mot det egna navelskåderiet. Mognad, trygghet och självkännedom uppstår till följd av att man deltar i gruppen, det finns en terapeutisk funktion i det, därför behövs det inte alls att man lägger om innehållet i undervisningen eller minskar mängden undervisning.
Nog för att det historiskt har funnits behov av att uppvärdera relation till förmån för faktainlärning, men gränsen är överskriden när vi inte längre räcker ungdomarna evangelium, inte heller livets bröd och försoningens kalk. Kyrkan, som är Andens verk, beror av att vi undervisar. Endast Anden kan väcka tro, men vi har ett tydligt uppdrag i missionsbefallningen att bana väg, genom att undervisa.
