Per Ewert är en skicklig retoriker och opinionsbildare. Det är för att han sammanblandar dessa roller med forskarens som jag i min inledande artikel framförde kritik mot Ewerts bok, Landet som glömde Gud, och det sätt som den marknadsförs
Det är alltså boken, inte den godkända avhandlingen, jag kritiserar – ett faktum som tyvärr de båda replikerna av Anders Eriksson och Rune Imberg medverkar till att skymma, genom att de upprepar de historiska fakta som avhandlingen redovisar och missar att notera vad den verkliga kritiken handlar om: att Ewert i sin bok drar betydligt längre slutsatser än vad avhandlingens underlag ger stöd för.
Inte heller Ewert själv verkar mottaglig för den allvarliga kritik som förts fram av Arne Rasmusson, huvudopponent vid Ewerts disputation, och som jag hänvisar till i min artikel. Låt mig citera Rasmusson: “[I [den godkända] avhandlingen gör Ewert inga kausala anspråk. Hans metod gör det omöjligt. Han studerar bara en enda faktor och gör inga jämförelser med andra länder. Men i den svenska boken och i olika mediala framträdanden tonas dessa reservationer ned. En möjlig bidragande orsak, det vill säga socialdemokratins roll, framställs som den primära orsaken.”
Problemet är att Ewert, i egenskap av ledarskribent för Världen idag och ordförande för Claphaminstitutet, är en viktig opinionsbildare med stark ambition att påverka svensk kristenhet i en bestämd riktning. Det är bokens användning i dessa försök som är huvudanledningen till min kritik.
När man i det motsatta hörnet av WVS-kartan återfinner länder som Ryssland, Uganda och Saudiarabien inser man att “sekulär individualism” inte bara är av ondo för det samhälle man lever i.
— Pekka Mellergård
Att Ewert i sin replik på Christian Eidevalds artikel också anmärker på Eidevalds användande av ett citat i en Facebook-tråd och slår fast att det är ett felcitat, utan att först – i den kanalen – ha rett ut vad Eidevald själv menar sig citera, är bara beklagligt.
Min och andras kritik mot Ewerts bok är, tvärtom vad man skulle kunna tro, inte ett led i en önskan att försvara socialdemokratin. Sådana motiv kan jag till fullo dementera. Det närmaste jag kommit partipolitik är som medlem i Alliansregeringens Framtidskommission, nominerad av ett av de partier som nu ingår i Sveriges regering.
Precis som de flesta svenskar har jag under åren röstat på olika partier – min första riksdagsröst bidrog till att göra slut på Socialdemokraternas 44-åriga regeringsmonopol. Regeringen Fälldin tillträdde 1976, och sedan följde sex år av borgerligt styre. Och eftersom det är bra för demokratin har jag fram till 2022 välkomnat de återkommande skiften av regeringsmakten som sedan följt.
Resultatet vid mitt första riksdagsval ger anledning att komplettera det Rasmusson skriver. I den första rapporten (1981) från World Value Survey beskrivs Sverige som klart mindre sekulärt än Japan och mindre individualistiskt än Danmark.
Den position som Ewert refererar till i sin beskrivning av Sverige som ”världens mest sekulärindividualistiska land” hamnar vi i först omkring år 2000, tjugofem år efter att S lämnade ifrån sig maktmonopolet. År 2023 ligger vi inte särskilt långt från övriga Norden och ett antal andra västländer som långsamt men säkert förflyttat sig i samma riktning.
Detta är naturligtvis värt att samtala om, särskilt som detta resultat av ”moderniteten” är kopplat till att människor uppfattar kristen tro som allt mer irrelevant. Men i det sammanhanget bör kanske frågan snarast vara om det inte är kyrkans sekularisering och oförmåga att ta tron på större allvar som är problemet. Och när man i det motsatta hörnet av WVS-kartan återfinner länder som Ryssland, Uganda och Saudiarabien inser man att ”sekulär individualism” inte bara är av ondo för det samhälle man lever i.
Man kan fråga sig vad opinionsbildaren Ewert vill åstadkomma med att ett halvt sekel senare lyfta fram Socialdemokraternas långa regeringsinnehav som avgörande för Sveriges sekularisering. Det är förstås också relevant att fråga varför jag bryr mig.
I boken Hur kunde det gå så här långt? försöker jag förstå det smärtsamma faktum att kristna i den evangelikala tradition jag själv tillhör varit grundförutsättningen för Donald Trumps framgångar, och att ett liknande mönster gällt Bolsonaros Brasilien. I ett kapitel ställer jag frågan om det finns en liknande högerkristendom i Sverige. Tillsammans med bland annat statsvetaren Magnus Hagevi konstaterar jag att det finns tydliga tendenser till svensk högerkristendom kopplat till just tidningen Världen idag.
Jag uppfattar applåderna för Ewerts bok som tecken på att denna högerkristendom – som överallt är kopplad till kritik av allt som luktar ”vänster” – växer sig starkare i Sverige. Även om den fortfarande är relativt marginell är det inte vad vi behöver i Tidöavtalets, klimatkrisens och den ökande främlingsfientlighetens tid.
