För mig som kyrkohistoriker (teol dr i Lund 1987) känns delar av debatten som följt på Per Ewerts avhandling ganska märklig. Mycket av debatten verkar ligga på en metanivå. Den handlar ofta inte i första hand om själva avhandlingstexten i sig, utan om doktorandprocessen, vissa övergripande metodfrågor samt om förmodade för långtgående slutsatser i hans populärvetenskapliga bok Landet som glömde Gud.
Ett av problemen är att kritiker friskt hoppar mellan bok och avhandling. Pekka Mellergård inleder sin debattartikel med att - i mina ögon - utså onödiga tvivel kring avhandlingen och Ewerts trovärdighet genom att försöka analysera hans väg fram till godkänd avhandling. Orsakerna till att doktorander får arbeta om delar av sin avhandling kan vara många, och fenomenet är inte heller ovanligt.
Är avhandlingen godkänd, vilket Ewerts är, och kritiken egentligen riktar sig mot delar av innehållet i den populärvetenskapliga boken, borde man hålla avhandlingen utanför och undvika svepande nedsättande omdömen om forskaren som “en knappt godkänd nydisputerad person”.
Konsekvensen av ett sådant agerande är att kritiken mot den populärvetenskapliga boken lätt spiller över på avhandlingen. Mig veterligen har Ewerts avhandling inte fått någon mer uttalad kritik från kyrkohistoriskt håll - kanske för att mycket av det han har skrivit inte är speciellt kontroversiellt bland kyrkohistoriker. Några av kritikerna, däremot, har varit systematiska teologer.
Den verkligt bestående framgången blev den politisering av Svenska kyrkan som socialdemokraterna strävade efter att uppnå.
— Rune Imberg
Förordet i Ewerts avhandling, Moving reality closer to the ideal, bekräftar att den spänner över flera ämnen (discipliner). Själv menar jag att avhandlingen ligger i skärningspunkten mellan kyrkohistoria, (politisk) historia och statskunskap - inte systematisk teologi. Det är bland annat denna ämnesövergripande natur som vissa personer haft svårt att hantera.
Vägvalen i avhandlingen är enligt min mening mycket naturliga: Tidsavgränsningen gäller de socialdemokratiska hegemoniåren 1932–1976, Ewert lyfter fram sju viktiga personer och fokuserar tre viktiga politikområden: kyrka, skola och familjefrågor. Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme var alla betydelsefulla på ett allmänpolitiskt plan och bidrog till att skapa förutsättningar för den socialdemokratiska hegemonin.
Erlander och Palme, som under en kortare tid båda var ecklesiastikministrar (med ansvar för kyrka och skola), spelade en viktig roll för skolans utveckling, inte minst genom olika reformer som syftade både till att “demokratisera” utbildningen och till att minska kyrkans inflytande över skolväsendet. Deras insatser i mer renodlat kyrkliga frågor var mindre betydande.
På det kyrkliga området var ecklesiastikministern Arthur Engberg av betydelse, så även prästen och riksdagsmannen Harald Hallén och i viss mån kyrkominister Alva Myrdal, även om hennes verkligt viktiga insats, som märks än i dag, framför allt låg på familjepolitikens område.
Många av Ewerts resonemang knyter an till tidigare välkänd forskning, men en stor förtjänst med hans avhandling är att han ger en djupare och mer systematisk bild av visionerna bakom den socialdemokratiska politiken under åren 1932–1976. Viktiga dokument som citeras i avhandlingen är partiprogram och riksdagstryck, likaså tidningsartiklar och böcker.
Själva såg socialdemokraterna sitt arbete som en med tiden allt mer framgångsrik “demokratisering” av samhälle, kyrka och skola. I botten låg ofta det som Ewert ser som en uttalad auktoritetskritik. Den verkligt bestående framgången blev den politisering av Svenska kyrkan som socialdemokraterna strävade efter att uppnå.
Den grundstruktur som Ewert valt att arbeta med leder fram till en rad väl underbyggda analyser kring partiets vilja att forma det nya Sverige, även om han (likt många andra) underskattat betydelsen av statens makt över de kyrkliga utnämningarna. De primärkällor som han använt är ganska självklara, likaså sekundärkällorna.
Däremot har han tyvärr inte beaktat socialdemokraten Tage Lindboms författarskap; denne var med om att både formulera visionerna om en kommande “skördetid” - tron att de visioner socialdemokratin hoppats uppnå i samhället skulle ge utdelning i form av ett uppnått idealsamhälle - och utvärdera resultatet. Lindboms självkritiska slutsatser ledde till att han, en ledande intellektuell i partiet, med tiden marginaliserades som obekväm.
I framtiden kommer Ewerts avhandling att bli en viktig resurs, både i forskarvärlden och i den allmänna debatten, det är jag övertygad om. Den som riktar kritik mot den populärvetenskapliga boken för att den enligt dem slirar och drar för långtgående slutsatser av avhandlingen, bör belägga sin kritik med citat och exempel av Ewert - sådana exempel har dock varit sällsynta.
Den som menar att Ewert utgår från eller ger en negativ bild av socialdemokratin bör läsa Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan, Jesper Bengtssons bok som utkom 2020. Den är skriven ur ett triumfperspektiv, som ett äreminne över ett sekel med socialdemokratisk kyrkopolitik. Ur sitt interna socialdemokratiska perspektiv bekräftar den på en rad punkter Ewerts analys.
