Ska konfirmandundervisningen ge ett underlag för att säga ett ja eller nej till Jesus? Vad är det egentligen som ska konfirmeras? Vad innebär det att säga ja till Jesus? Dessa och andra frågor kan vara viktiga att ha i tankarna när konfirmationsverksamhet ska utvärderas.
I de riktlinjer som fanns för konfirmationsarbetet när jag började som präst på nittiotalet formulerade man sig ungefär så här: Konfirmationstiden innebär att kyrkan ges ett tillfälle att vandra ett stycke väg med en ung människa i ett brytningsskede i livet.
Om vi inte anser att Jesus är viktig i alla tänkbara aspekter av en sådan vandring vore det väl konstigt. Då rör vi oss kanske med en begränsande förståelse om vem Jesus som kyrkans Herre och världens frälsare är.
För att lära sig att fullt ut förstå vem Jesus är räcker inte ens ett helt liv. Än mindre det enda år som konfirmationstiden (i bästa fall) utgör. Historiska och biografiska fakta räcker dessutom inte särskilt långt. Ord som synd, skuld, överlåtelse, förlåtelse, försoning, kärlek, beroende och gemenskap är oersättliga i beskrivandet av Jesu liv och betydelse, och dessa kan inte bockas av på en lista utan måste levas, upplevas, övas och prövas.
Det kanske allra viktigaste är då att konfirmanden kommer till en insikt om att ett “ja” eller ett “nej” till Jesus inte främst handlar om kunskap, övertygelse och ställningstagande utan mer om nyfikenhet, längtan och tillit. Bekännelse är inte att veta utan att vilja, och tvivel, sökande och ifrågasättande är inte motsatsen till tro utan en naturlig del av tron.
Det krävs ledare som verkligen frågar och lyssnar, och som är lika intresserade av vem konfirmanden är, som Jesus är.
— Lars Häggberg
Konfirmation betyder som bekant “bekräftelse”, och att det är dopet som på något sätt ska bekräftas känner de flesta till. Men för mig har det alltid varit viktigt att betona att det är kyrkan som bekräftar de löften som ges av Jesus i dopet, inte konfirmanden som ska bekräfta sin tro. Det är kyrkan som konfirmerar, inte jag som “konfirmerar mig”.
Självklart ska konfirmanden också “bekräftas” med alla sina frågor och funderingar om livet, människan och Gud. Livsfrågor i allmänhet och frågor om värderingar och identitet är en viktig del av detta. Samtidigt finns i ordet konfirmation också en innebörd av “förstärkande” och “befästande” och ytterst är det den grund som är lagd genom dopet som ska förstärkas och föreningen med Jesus som skedde i dopet som ska befästas.
[ Forskare: Konfirmandernas frågor besvaras inte ]
Utan ett tydligt fokus på Jesus blir detta förstås svårt att åstadkomma. Om man, som jag, betraktar kristen tro inte främst som “religion” eller “prestation” utan som “relation” måste båda parter i den relationen få lika mycket uppmärksamhet. För det krävs en god, biblisk och erfarenhetsbaserad undervisning om Jesus, och präster, pedagoger och ledare som verkligen frågar och lyssnar, och som är lika intresserade av vem konfirmanden de möter är, som Jesus är.
De unika, sårbara och gudomligt ljuvliga unga människor som söker sig till kyrkornas konfirmationsverksamhet och därigenom ger oss ett så stort förtroende behöver inte lära sig mer om Jesus, de behöver få möjlighet att lära känna Jesus. Då kan de kanske också så småningom komma fram till att de en dag vill säga sitt “ja” till honom.
[ Konfirmerade: Vi fick för lite bibelkunskap för att kunna säga ja till Jesus ]
