I en replik skriver Christian Eidevald att min studie om svensk 1900-talspolitik väcker intressanta följdfrågor och att det är angeläget att klargöra vad som är vetenskap och opinionsbildning. Jag instämmer i detta, och det är också det jag uppmuntrar till i min studie.
Jag har täckt ett tidigare obeforskat fält och belyst den politiska process där i tur och ordning statskyrka, skola och familj blev arenor för en stark förändring i sekulär och individualistisk riktning. Såväl avhandling som populärversion bygger på historiskt källmaterial från partier, enskilda aktörer, statliga utredningar etcetera.
Utifrån denna källanalys har jag uppmuntrat kyrka och politik att utvärdera både historia och den nutid där autonomin, det vill säga individens oberoende av någon eller något annat, har fått rollen som ny sekulär trosbekännelse, i motsättning till gemenskap, det heliga och andra auktoriteter som kan anses hota individens oberoende.
Dessa frågor är viktiga för hela västvärlden – särskilt i Sverige där den autonoma filosofin fått en så stark roll. Även om Eidevald vill ge en bild av det inom akademin finns utbredd kritik mot min studie är jag ödmjukt tacksam över all positiv respons från kyrkohistoriker, statsvetare, idéhistoriker och andra med kompetens i mitt forskningsämne. Det skadar däremot sakdebatten när personer som själva agerar opinionsbildare försöker styra över diskussionen till perifera frågor - i det här fallet vetenskapsfilosofiska frågor - speciellt när det sker helt utan substans.
Eidevald påstår att jag önskar slippa ifrågasättas offentligt, men jag ser tvärtom gärna en rak och saklig debatt. Det jag däremot hade önskat är att debatten fick kretsa kring mina forskningsresultat och de reflektioner jag gör utifrån dem, inte vad jag upplever som indirekt kritik av mig som forskare och privatperson.
Därför hade det varit mer fruktbart om Eidevald hade illustrerat sin kritik mot mina teser och påståenden genom några belysande citat ur mina texter som pekar på det han så emfatiskt hävdar: att jag skulle dra för långtgående slutsatser av mitt källmaterial och framställer dem som vetenskap. Eftersom det saknas, upplever jag tyvärr att Eidevalds inlägg inte tillför något nytt i samtalet.
I en Facebooktråd pressade en annan forskare mina kritiker på denna punkt, varpå Eidevald faktiskt svarade med ett citat: “Den socialdemokratiska hegemonin i Sverige 1932–1976 har varit avgörande för att Sverige blivit världens mest sekulariserade och individualistiska land.” Jag kände dock inte igen citatet som mitt, då jag inte skulle ha uttryckt mig så kategoriskt, och vid en sökning fann jag att citatet inte kom från min bok Landet som glömde Gud, utan från Pekka Mellergårds kritiska artikel i Dagen! Det är alltså Mellergårds tolkning av vad som förmodas vara min grundtes som Eidevald citerar.
Det är förstås inte acceptabelt att slarva så med citat om man vill betraktas som vederhäftig - speciellt inte om man samtidigt riktar hårda anklagelser mot andra för vetenskaplig oredlighet.
Är vi helt tillfredsställda med resultatet av den omvälvning vårt land har upplevt, eller gick något omistligt förlorat när den självständiga individen intog platsen som alltings centrum?
— Per Ewert
En vetenskapsfilosofisk diskussion har sin plats, men den får inte kväva sakfrågorna. För att förstå samtiden och välja väg inför framtiden behöver vi känna till hur vi hamnade här. Jag uppmuntrar därför Dagens läsare att själva studera vad jag skrivit, och öppet reflektera över den omtumlande utvecklingen genom historien, fram till vår tid.
Jag beklagar att Eidevald försöker styra över debatten till ett sidospår som tar fokus från ett angeläget samtal om läget i landet. Min förhoppning är att vi är många som kan enas om att här finns mycket som behöver förändras i en positiv riktning. Här kan min studie ge ett viktigt bidrag, men jag ser gärna att andra forskare undersöker ytterligare sfärer.
[ Läs tidigare inlägg | Per Ewert: S var ledande i medveten strävan att göra Sverige sekulärt ]
För dåtiden: Hur omsattes de radikala visionerna hos exempelvis Olof Palme och Alva Myrdal på längre politisk sikt? Hur spreds den sekulära individualismen via kulturen? Hur påverkades arenor som exempelvis frikyrkorna av de nya ideal som så starkt utmanade Gud och Bibeln som högsta auktoritet? Vilka värderingar förmedlas i dag via skola, medier och andra arenor, och hur rimmar värderingarna med dessa institutioners faktiska uppdrag?
Den viktigaste frågan handlar dock om framtiden. Här räcker den vetenskapliga metoden endast en bit, för dessa frågor är i första hand filosofiska och teologiska. När vi nu vet en del om gårdagen och nutiden kvarstår morgondagens utmaningar.
Jag inleder slutkapitlet i Landet som glömde Gud med Carolas tänkvärda fråga: “Se dig omkring, var det det här vi drömde?” Är vi helt tillfredsställda med resultatet av den omvälvning vårt land har upplevt, eller gick något omistligt förlorat när den självständiga individen intog platsen som alltings centrum?
Och slutligen: Vilken roll skulle evangeliet kunna spela, här i det Sverige som till stor del har glömt sin Skapare?
