Per Ewerts avhandling om socialdemokratins betydelse för sekulariseringen av Sverige och den svenska populariseringen Landet som glömde Gud har rönt stor uppmärksamhet i svensk kristenhet. Nu senast har Pekka Mellergård skrivit en kritisk debattartikel i Dagen (10/8), där han hävdar att det naturligtvis är legitimt att framföra åsikter och försöka påverka opinionen, men att det blir problematiskt när detta sker ”med förment vetenskapliga argument”. Han hävdar att samtalet kring Ewerts avhandling är viktigt. Detta skulle nog Ewert hålla med om, men samtidigt talar de helt förbi varandra.
Ewert vill föra ett samtal om socialdemokratins roll i sekulariseringen av Sverige. Han hävdar att det under 1900-talets socialdemokratiska hegemoni fanns en aktiv politisk strävan att förflytta Sverige i sekulär och individualistisk riktning. Grunden för denna slutsats är ett noggrant arkivstudium av ett omfattande material från statliga utredningar och läroplaner samt sju ledande socialdemokratiska företrädare: de tre statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme samt de fyra ledande aktörerna Arthur Engberg, Harald Hallén, Alva Myrdal och Stellan Arvidsson. Valet av socialdemokratiska gestalter motiveras av att partiet under sitt 44 år långa regeringsinnehav dominerade lagstiftning, framför allt i fråga om religionens roll i skolan. I Ewerts sakliga redogörelse för personernas motiveringar för sina handlanden förstår man att han själv ställer sig kritisk till den sekularisering av Sverige som Socialdemokraterna eftersträvade.
Både Mellergård och Ewert framträder både som forskare och som opinionsbildare. Sammanblandningen av dessa roller ser jag som kärnan i deras inte så lyckade meningsutbyte.
— Anders Eriksson
Mellergård verkar i stället vilja föra en debatt om Ewerts ”uppenbara ärende och ambition att påverka opinionen”. Man skulle kanske med Elisabeth Sandlunds ord kunna formulera Ewerts ärende som opinionsbildare att söka ”påkristna” Sverige i stället för att ”avkristna” det. Att växla mellan ett vetenskapligt studium och aktivistisk opinionsbildning har sina risker, även om det exempelvis bland klimatforskare har kommit att bli alltmer accepterat. Till detta kan sägas att både Mellergård och Ewert framträder både som forskare och som opinionsbildare. Sammanblandningen av dessa två roller ser jag som kärnan i deras inte fullt så lyckade meningsutbyte.
Kärnan i Mellergårds kritik är hans vinklade formulering av Ewerts grundtes: ”Att den socialdemokratiska hegemonin i Sverige 1932–1976 har varit avgörande för att Sverige har blivit världens mest sekulariserade och individualistiska land”. Men detta entydiga kausala samband finns inte med i Ewerts sammanfattning av bokens huvudbudskap (Landet som glömde Gud, s. 307): ”att socialdemokraterna haft en aktiv politisk strävan att förflytta Sverige i sekulär och individualistisk riktning”. Stöd för sin tillspetsning kan Mellergård fått från bokens underrubrik Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land och den inledande syftesformuleringen ”att undersöka om Sverige helt spontant förvandlades från en tämligen from luthersk enhetskultur till världens mest sekulärindividualistiska land, eller om det fanns en medveten politisk strävan att flytta nationen i den riktningen”.
Det finns en spänning mellan vad Ewert säger att han ska göra och vad han sedan säger att han gjort. Min tolkning är att Ewert utvecklat syftet i den populärvetenskapliga versionen av avhandlingen för att göra dess budskap mera aktuellt. För varför skulle någon annars intressera sig för en redogörelse för hur socialdemokratiska företrädare resonerat 1932 till 1976?
Om Ewert verkligen hade menat att Socialdemokraternas inflytande på Sverige fram till 1976 är (den enda) orsaken till att Sverige 47 år senare har förvandlats till världens mest sekulärindividualistiska land, vilket hans kritiker verkar hävda att han gör, då hade detta naturligtvis varit en grov överdrift. Allt är inte Socialdemokraternas fel. Ewert nämner även andra faktorer såsom en lång period av religiös homogenitet, den inre sekulariseringen av statskyrkan, den värdenihilistiska filosofin och kulturella faktorer.
[ Läs tidigare inlägg | Per Ewert: S var ledande i medveten strävan att göra Sverige sekulärt ]
I avslutningen varnar Mellergård för att tongivande kristna identifierar sig med politiska strömningar som säger sig vilja med politiska medel driva igenom vad man beskriver som kristna värderingar. Det är svårt att inte tolka detta som en anspelning på högerkristna i USA, Viktor Orbán i Ungern och Sverigedemokraterna. Att en frikyrkokille från Forserum skulle gå dessas ärenden är en ganska grov anklagelse.
Den sakdiskussion Ewert velat väcka handlar om orsakerna till att Sverige har utvecklats så starkt i riktning mot sekulära och individualistiska värderingar. Han finner att Socialdemokraternas medvetna strävan har haft en avgörande inverkan för att påverka Sverige i sekulär riktning, men inte att den utgjort den enda orsaken. Vad är orsaken till att Mellergård inte vill diskutera avhandlingens forskningsresultat? Förnekar Mellergård att denna strävan funnits, eller välkomnar han den?
