Jag välkomnar Vahagn Avedians ansats till att fördjupa diskussionen kring yttrandefrihet som uppstått i svallvågorna av koranbränningarna och reaktionerna på dessa. Det är korrekt att vi alla bär ett ansvar för våra yttranden och handlingar och att yttrandefriheten är tydligt avgränsad i relation till sådant som olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp. Jag bär heller ingen föreställning om att Rasmus Paludan känner något ansvar för andra än sig själv eller att han försöker sig på en seriös diskussion om yttrandefrihet och islam när han genomför sina manifestationer.
Däremot är frågan om den som ansöker om ett demonstrationstillstånd känner ett ansvar för de risker man ”utsätter poliserna för” felställd. Det är nämligen polismyndigheten som ”ska ansvara för ordning och säkerhet vid arrangemangen”.
Avedian skriver att om ”brännandet av Koranen handlar om en kritik av islam eller … för att exempelvis stoppa Sveriges Nato-medlemskap … så borde man kunna åstadkomma huvudsyftet på ett mer rationellt och icke-destruktivt sätt”. Så kan man tycka, och även önska. Men till och med irrationella handlingar med potentiellt destruktiva konsekvenser är grundlagsskyddade. I klartext: Även människor som beter sig idiotiskt har yttrandefrihet.
Jag har själv vid flera tillfällen försökt arrangera debatter med sunni- och shiamuslimska företrädare om Koranens sanningsanspråk och historicitet, något som de tyvärr har avböjt.
— Jacob Rudenstrand
Det finns flera problem med att klassa brännandet av Koranen eller andra religiösa skrifter som hets mot folkgrupp. Som jag skrev i min första artikel kan de som vill provocera muslimer hantera Koranen även på andra sätt som upprör. Man kan riva sönder Koranen, stå på den, sparka den – man kan till och med sänka ner den i urin, något som fotografen Andres Serrano gjorde med ett krucifix i sitt verk Piss Christ.
Ett förbud mot bränningar av Koranen eller andra heliga skrifter skulle alltså inte höja ribban för kritiken eller dess substans, det skulle bara väcka frågan: varför just, eller bara, bränningar? Om hetslagstiftningen ska inkludera skändandet av heliga skrifter – eller andra föremål – kan den helt enkelt inte begränsas till enbart en metod utan måste vara generell. Och då har Sverige i praktiken återinfört en blasfemilag. Nyligen utförde den danskiranska konstnären Firoozeh Bazrafkans ett performanceverk utanför iranska ambassaden i Köpenhamn då hon strimlade sönder Koranen med ett rivjärn för att protestera mot landets förtryck av kvinnor medan man kräver respekt för Koranen. Om detta hade skett i Sverige, skulle detta betecknas som hets mot folkgrupp?
Om någon manifestation där man bränner heliga skrifter skulle ses som hets, måste det i så fall bero på mer än bara bränningen. Som juridikprofessor Vilhelm Persson säger i den artikel som Avedian själv hänvisar till: ”det viktigaste förmodligen är vad som sägs” (min kursivering). Enligt Persson är det nämligen ”möjligt att vissa koranbränningar är okej medan andra inte är det. Inte minst kan vad man säger i samband med bränningen påverka bedömningen.”
Det handlar alltså om en helhetsbedömning, inte om den enskilda handlingen. Om så inte hade varit hade den svensk-egyptiske debattören och exmuslimen Omar Makram kunnat dömas efter att ha filmat hur han eldade upp ett exemplar av Koranen för att bevisa för Migrationsverket att han lämnat islam – och då kunnat få asyl. Skulle han ha åtalats och fällts för hets mot folkgrupp i samband med att han beviljats uppehållstillstånd?
Och som en undersökning från stiftelsen Doku, som granskar den islamistiska miljön i Sverige, nyligen visade säger 30 av 31 svenska moskéer att de inte bara vill se ett förbud mot koranbränning utan även förbud av alla ”handlingar som skändar, provocerar och förolämpar islams och muslimers symboler och heliga värderingar”. Som Dagen har lyft fram gäller denna hållning även för andra religioners texter. ”Ett förbud vore perfekt, man ska inte få förnedra och kränka människors religiösa känslor”, löd ett av svaren. Ett koranbränningsförbud skulle helt enkelt inte vara tillräckligt.
[ Dan Svanell: Är ordningslagen lösningen på koranbränningarna? ]
Jag delar Avedians önskan om ett mer civiliserat debattklimat när det gäller religion, inklusive islam. Jag har själv vid flera tillfällen försökt arrangera debatter med sunni- och shiamuslimska företrädare om Koranens sanningsanspråk och historicitet, något som de tyvärr har avböjt. I stället för att efterfråga begränsningar av yttrandefriheten anser jag att muslimska församlingar och samfund borde bemöta såväl kritik som hån med mer och bättre debatt.
Som den muslimske journalisten och tänkaren Mustafa Akyol uttrycker det i Varför jag som muslim försvarar frihet (Timbro förlag): ”Valet är vårt som muslimer. Accepterar vi den frihet som vi behöver för att utöva vår religion och uttrycka oss själva, men som också möjliggör många oislamiska uttalanden? Eller vill vi förbjuda dessa oislamiska uttalanden med hjälp av en ofrihet som riskerar att tysta även oss? Jag anser att det rätta svaret är att acceptera frihet.”
[ Moskéföreträdare förtydligar: Kräver ingen särlagstiftning ]
