Att klottra Jesu namn på marken är inte mission – det är hädelse

Den som på sistone rört sig på Uppsalas gator kan på sina håll ha lagt märke till ett rätt överraskande klotter. På några ställen är Gud eller namnet Jesus sprejat på marken med ett hjärta bredvid, medan det på andra ställen har sprayats budskap som Jesus älskar dig eller Jesus är liv. Även det på marken. Det fick mig att undra: vad är egentligen målet med detta? Mission genom hädelse?

Som östortodoxt kristen ser jag inte detta som ett försök att missionera, utan snarare som en provokation och just en slags hädelse. Orsaken är ganska enkel: genom att medvetet skriva Herren Jesu namn på marken låter man inte bara icke-troende, utan även troende trampa på namnet som är över alla namn (Filipperbrevet 2:9). I stället för att knän böjer sig för Jesu namn trampas det nonchalant på. Eftersom detta bland många är en symbolisk handling att förneka sin tro på är det mycket ansvarslöst att klottra ett kristet budskap inte bara på marken, utan över huvud taget. Axiomet ”all publicitet är bra publicitet” gäller inte den kristna tron.

Visst kanske det är missriktad iver som ligger bakom detta klotter. Dock leder det till en mer övergripande frågeställning för bekännande kristna i allmänhet: har man glömt hur man håller saker heligt? Var är vördnaden? Den sekulära andan har i många årtionden sipprat in i de samhällen som en gång var kristna och sedermera i många av deras kristna samfund. Det som en gång hölls för heligt skojas i stället om, behandlas som underhållning eller med sådan tanklöshet att innehållet inte längre kan tas på allvar. Sältan är borta.

I många av de kristna kulturer som finns kvar i de gamla kyrkorna i Syrien, i Grekland och i Egypten, och i dag även finns i Sverige, behandlas allt som påminner om vår Herre med vördnad och respekt. Bibeln kysses före och efter läsning av den, man vistas i kyrkorummet med modest klädsel och avbildningar av Kristus och Hans Moder kysses likaså. Kristi bild nöts ut av århundradenas vördnad – inte av våra skor. Att ens föreställa sig att förmedla något heligt på marken är otänkbart i en sådan kontext.

[ Markus Uvell: Borde vi vara mer lättkränkta? ]

Det är ett privilegium att vi får yttra Guds namn. Något man av respekt inte vågade, eller ens fick göra, på Gamla testamentets tid. Därför är det också ett ansvar. Namnet ska inte hanteras vårdslöst. Ger vi andra ett läge att håna det, eller ger vi möjlighet till omvändelse? I andra religioner blir folk upprörda om deras skrifter hånas av provokatörer, men kristna nedvärderar tyvärr ofta själva den egna tron. Vi behöver ingen ”hjälp” med det.

Det är inte Gud som behöver vår vördnad, det är vi själva. Hur ska vi annars göra skillnad på det heliga och profana i våra liv? Endast ord räcker inte.

Vaknar vi till och börjar hantera med respekt och vördnad det vi menar oss hålla för heligt, såsom Jesu namn och Evangeliets budskap, kommer inte bara vi själva utan även andra kanske till sist förstå att, ja, Jesu namn vill jag rita som ett tecken i pannan (Hesekiel 9:4) och inte på marken.

[ Debatt | Jacob Rudenstrand: Muslimer borde debattera koranen i stället för att kräva förbud ]