Diskussionen om yttrandefrihet är återigen högaktuell i kölvattnet av Koranbränningarna och de kraftiga reaktionerna i den muslimska världen. Tidigare handlade debatten om Paludans Koranbränningar men även över att Elon Musk efter köpet av Twitter välkomnade tillbaka Donald Trump till den sociala plattformen. Twitter stängde av Trump 2021 efter hans upprepade inlägg med osanningar om covid-19, det amerikanska presidentvalet 2020 och uppvigling till våldet i huvudstaden. Enligt Musk handlar yttrandefriheten om att ge även en sådan person som Trump möjlighet till yttrande i ”demokratins namn”. Detsamma resoneras om Paludans och hans likasinnades rätt till Koranbränningarna, som snarare går ut på provokation, oavsett om de handlar om skändningen av Islam eller protest mot Sveriges NATO-ansökan.
I en debattartikel (Dagen 2/8) menar Jacob Rudenstrand att det snarare handlar om muslimers lättkränkthet, och att man inte ska förhandla om de demokratiska grunderna utifrån krav från exempelvis Islamiska konferensorganisationen (OIC). OIC går betydligt längre än att kräva förbud av Koranbränningar och vill stoppa allt som kan uppfattas som kränkande mot islam. Jag delar många av Rudenstrands argument men tycker att han missar kärnfrågan, alltså vad det är man kritiserar men framför allt hur.
Vissa verkar tolka de liberala principerna om individens rättigheter till det yttersta även när de yttrade åsikterna bevisligen är ämnade för att skada de demokratiska värderingarna. Man brukar ofta hänvisa till Evelyn Beatrice Halls berömda citat om att ”jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” där hon tolkade Voltaires principer om liberalism. Vad man missar i detta är att åsikterna som man ”försvarar till döds” ska inte i sig underminera de demokratiska grunder som man vill skydda.
Yttrandefriheten är faktiskt inte så absolut som vissa påstår den vara. Utöver sund förnuft att inte uttrycka precis allt som dyker upp i huvudet finns det faktiskt lagar och principer om dess begränsningar.
— Vahagn Avedian
Yttrandefriheten är faktiskt inte så absolut som vissa påstår den vara. Utöver sunt förnuft att inte uttrycka precis allt som dyker upp i huvudet finns det faktiskt lagar och principer om dess begränsningar. Dessa är dock inte till för att inskränka yttrandefriheten utan för att skydda självaste demokratin genom att avkräva individen ansvar och förnuft. Detta finns återgivet i bland annat FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) där artikel 19 fastställer att rätten till yttrandefrihet ”medför speciella åtaganden och ansvar” för bland andra ”respekten av andras rättigheter och rykten” samt ”skyddandet av nationell säkerhet och allmän ordning.”
Dock verkar det som att gränserna och premisserna för dessa principer har suddats ut i dagens debatt och man ger rätt till yttrandefrihet utan att avkräva ansvarstagande från den som yttrar sig. Detta var påtagligt i Paludans fall, där han som svar på frågan om han kände något ansvar för de risker han utsätter poliserna för som ska skydda honom sa: ”Ingenting alls”. Det är denna del av debatten som verkar ha drunknat helt i försvaret av exempelvis Paludans rättighet att uttrycka sin åsikt, även om de flesta nog skulle karaktärisera det snarare som hets mot folkgrupp än genuin kritik av islam och islamistisk fanatism, eller kritik mot svenskt Nato-medlemskap. De senaste koranbränningarna har dessutom gett upphov till potentiellt försämrat säkerhetsläge i Sverige.
Frågan är varför man måste få yttra sina åsikter genom att bränna Koranen när den tilltänkta kritiken av islam eller Nato mycket väl kan yttras genom andra sorters manifestationer och debatter. Handlar brännandet av Koranen om en kritik av islam eller vill man bara provocera en reaktion för att exempelvis stoppa Sveriges NATO-medlemskap? Oavsett vilket så borde man kunna åstadkomma huvudsyftet på ett mer rationellt och icke-destruktivt sätt. Dessutom blir det rätt ironiskt att påstå sig påtala islams tillkortakommanden gällande mänskliga rättigheter genom en aktion som skulle kunna klassas som hets mot folkgrupp.
Många, däribland Rudenstrand, menar också att begränsning av yttrandefriheten genom att förbjuda Koranbränningar snarare handlar om själva principen om yttrandefrihet, inte budskapet i sig, och en sådan inskränkning blir början på en farlig nedåtgående spiral. Men den argumentationen är egentligen en banalisering av frågeställningen och ett enkelt sätt att undkomma individens ansvar för skyddandet av demokratins helhet. Man skjuter problematiken framför sig när man först vill försvara rätten till yttrande av potentiellt skadliga åsikter eller handlingar för att sedan ta itu med skadorna som dessa åsamkar. Hela debatten riskerar att fördummas när vi dogmatiskt pekar på en individs rätt till åsiktsyttring, oavsett hur skadlig åsikten eller handlandet är, utan att avkräva dem ansvar för konsekvenser. Rätten till kritiserande av andra åsikter och tro, oavsett vilka de än är, begränsas inte med förbudet för brännandet av heliga skrifter – det bara lyfter ribban för kritiken och dess substansinnehåll.
