Till skillnad från vad Anna-Karin Hammar (Dagen 13/7) tycks mena beror Rysslands agerande nu inte på oro över att kärnvapen skulle placeras i dess närhet eller på behov av ”neutrala zoner” i form av grannländer – det beror på önskan att återskapa det ryska/sovjetiska imperiet och en ambition att åter bli en stormakt. Det är Ryssland vi har att göra med, och hur gärna man än vill tro och hoppas annat så är det inte ett land som andra.
Jag började intressera mig för landet redan som mycket ung för cirka 50 år sedan. Ett land så nära där folket inte ens fick resa ut på semester gjorde mig nyfiken.
När Vladimir Putin blev president första gången fanns ett hopp om att han, ur en yngre generation om än en före detta KGB-agent, skulle betyda förändring och en framtid i den vanliga internationella gemenskapen.
Förhoppningarna grusades rätt snart när nyheter om repressalier mot hbtqi-personer, rasistiska angrepp mot minoriteter som arbetade i Moskva, journalistmord och annat, tydligt accepterade och kanske sanktionerade av staten, började komma mer och mer. Än mer så när retoriken kring just Ukraina hårdnade.
Den enda oron den ryska makteliten – politiker, oligarker, regimens journalister med flera – har är alltså att förlora makten.
— Eva Hultén
Redan tidigt under sin första presidentperiod för cirka 20 år sedan talade Vladimir Putin om det förskräckliga i att Kiev, ”alla ryska städers moder”, inte längre låg inom Rysslands gränser. Kreml försökte på många vis fortsätta att styra Ukraina via påverkan vid val och via alla de rysstrogna statstjänstemän som fanns kvar i ukrainsk förvaltning. Många ukrainare kämpade för ett land på riktigt fritt från det ryska imperiet, men trots den relativa självständigheten 1991 är det inte mer än de senaste 8–10 åren som arbetet mot en verklig demokrati tagit fart.
[ Läs tidigare inlägg | Anna Karin Hammar: Den ryska oron kan dämpas av ett kärnvapenfritt Norden ]
Det är lätt att förstå att Kreml ogillar Ukrainas demokratiutveckling. Liksom när det gäller bland annat de baltiska länderna har många ryssar nära kontakter i Ukraina i släkt och vänner, och det arbetspendlas över gränserna. Inför detta finns en berättigad oro hos den ryska makteliten som regerar med diktaturen som medel.
Kreml är i huvudsak inte oroliga för militära anfall, de är oroliga för att ryska medborgare ska förstå demokratins fördelar, börja kräva demokrati även i Ryssland och därmed knuffa bort den maktelit som i dag och sedan mycket länge har kunnat styra, ställa och göra sig rika på folkets bekostnad. Den enda oron den ryska makteliten – politiker, oligarker, regimens journalister med flera – har är alltså att förlora makten. Oron handlar om att deras eget folk skulle avslöja och avsätta dem. En oro som nog ökats när nyheterna från överfallet på Ukraina trots allt sprids till den ryska allmänheten, om än sipprande än så länge.
Det är förmodligen en mycket berättigad oro, men ingen vi bör försöka blidka. Tvärtom, vi bör på alla möjliga sätt stödja de demokratiska krafter som finns, i dag oftast baserade utanför Ryssland på grund av Kremls repressalier men ändå fullt verksamma även i landet.
Att inte tillåta kärnvapen permanent placerade hos oss i Norden under fredstid har jag inget som helst emot. Ingen vettig människa kan väl vilja ha kärnvapen, tänker jag. Eller andra vapen för den delen. Det är också så att inget land som är medlem i Nato tvingas härbärgera kärnvapen i fredstid, avtal eller ej. I krigs- eller orostid kan man dock bli tvungen att tänka annorlunda av ren självbevarelsedrift. Så att låsa oss vid att aldrig, oavsett läge, ha kärnvapen på nordisk mark tror jag, med stort beklagande, inte på.
Att tro att en kärnvapenfri zon runt Ryssland skulle lugna dess ledning är naivt och tyder på en brist på förståelse för rysk mentalitet och diktatur. Det skulle snarare ses som svaghet, att vi böjde oss för dem och som att vi lämnar ut oss som ett enklare och ofarligare mål ”om andan faller på”. Deras kärnvapen som når exempelvis Stockholm lär finnas kvar.
Att låsa oss vid att aldrig, oavsett läge, ha kärnvapen på nordisk mark tror jag, med stort beklagande, inte på.
— Eva Hultén
Min närmast ständiga bön för minskad oro i ryskt ledarskikt är att diktaturen äntligen faller och det ryska folket, hela folket, kan använda sina rika resurser i allt från kultur till jordbruk till industri till idrott. I glädje och fredlig samvaro med oss andra.
Då behöver ingen av oss oroa sig för andras oro och vi behöver inte leta ursäkter för att försöka blidka ”den ryska björnen”. Som kristen är bönen att alla vapen ska skrotas självklar. Tyvärr kommer dock realpolitiska hänsyn in, och så länge Kreml om och om igen visar sig opålitligt och har så liten vilja att satsa på utveckling av sina resurser i samarbete med andra kan vi inte utesluta några medel. Tyvärr inte ens kärnvapen, åtminstone i så kallat avskräckande syfte.
Kärnvapenfri zon i Norden i fredstid, gärna för mig. Men argumentet att det skulle lugna Ryssland och få dem att fundera på nedrustning på grund av minskat hot utifrån är tyvärr naivt och för oss rent farligt.
[ Lennarth Hambre: Despoterna är för många - dags för demokrater att växla upp ]
