Guds suveränitet utgör en av människans djupaste funderingar om Gud. Enkelt beskrivet innebär det att Gud vet allt, han kan göra allt, han är omnipotent. Lägg därtill att han är evig och ställd utanför tid och rum så lämnar det oss med en mängd frågor.
Om Gud vet allt – både det som var, är och ska komma – vad är då den fria viljan? Om Gud kan göra allt, varför gör han det inte bara och vem är jag att få honom att handla?
När jag reflekterat kring det samtal som förts genom några artiklar här i Dagen om på vilket sätt vårt handlande samverkar eller rent av påverkar Guds handlande så undrar jag om det inte är just dessa frågor som finns någonstans i botten.
Först vill jag tacka Magnus Malm för hans varma respons på mina skarpa frågor i relation till ett par texter som han skrivit det senaste året. Här finns en nyansering som jag saknade i de första texterna och en viktig påminnelse att inte endast vända oss till Gud med det han ska göra för oss.
Kombinerat med predikanters tvärsäkra och ibland obibliska utfästelser kan resultatet bli katastrofalt.
— Simon Holst
Linda Berglings text känner jag en stark samstämmighet med. Jag beundrar Arkens mångåriga profil som kombinerar personlig omsorg och själavård för den enskilde med en stark tro på Guds löften och bön för helande och upprättelse. Det är just denna kombination som jag tror är vägen fram för hälsosamma, växande kyrkor. Och det är något vi desperat behöver.
Hur vi förstår och förhåller oss till Guds suveränitet kommer bli avgörande för hur vi lever våra liv som Jesu lärjungar. Det är något som jag själv funderar en hel del på och vill lära mig mer om. Inte minst då det berör så grundläggande frågor som min gudsbild och i förlängningen min självbild.
En osund relation till Guds suveränitet kan i värsta fall göra oss besvikna och bittra på Gud om han inte gör det som han ju uppenbarligen kan göra. Kombinerat med predikanters tvärsäkra och ibland obibliska utfästelser kan resultatet bli katastrofalt.
[ Läs tidigare inlägg | Linda Bergling: Vi kan självklart inte styra Gud, men vi kan lita på hans Ord ]
Brottningskampen med tanken på att Gud vet allt, särskilt det som är i framtiden, kan väcka tankespöken hos den mest sansade person. Det är ju ingen idé att själv försöka göra något om det redan är förutbestämt vad som ska bli?
Båda dessa perspektiv tror jag är en felaktig tolkning av Guds suveränitet då det dels gör oss passiva och dels blir ett slags rättighetstänkande i relation till Gud. Som fallna människor har vi inte rätt till något i relation till den allsmäktige Guden om det inte vore för Jesus Kristus.
I och med Jesus förändras allt. Jesus är nyckeln till vår frälsning. En frälsning som är heltäckande och gäller både ande, själ och kropp. Genom Jesus får vi tillträde till Fadern (Joh 14:6), rätten att bli Guds barn (Joh 1:12) och har del av arvet och löftena (EF 3:6).
Det finns absolut ett mått av mysterium i relation till Guds suveränitet, men ett sätt att sammanfatta det tror jag är att ytterst sett har Gud kontroll. Han håller hela världen i sin hand och han kommer att ha det sista ordet. Det finns inga andemakter, ingen djävul, ingen ondska, ingen fattigdom och ingen sjukdom som kan mäta sig med Gud eftersom han är suverän – ensam i sitt slag, upphöjd över allt. Och denna Gud erbjuder oss att bli en del av hans rike, såväl i himlen som på jorden.
En sådan insikt och ett så rikt förbund borde aktivera oss som troende att göra allt vi kan för att komma i linje med Guds plan utifrån en tro att han lönar den som söker honom (Hebr 11:6). Det jag är orolig för är att en betoning på att inte förvänta oss något särskilt här och nu av rädsla för att överdriva, gör Guds folk passivt. Vilket i förlängningen leder till att vi går miste om Guds ingripande.
Vi ber om helande för att vi tror att det är Guds vilja att hela och för att vi känner med den sjuke. Vi ger för att vi tror att våra pengar kan bli till välsignelse i Guds rike och litar på att Gud ska tillgodose våra behov. Vi tjänar för att vi svarat ja på Guds kallelse att vara med och bygga hans församling. Vi lovsjunger för att endast den suveräne Guden är värd vår tillbedjan.
[ Läs tidigare inlägg | Simon Holst: Tror Magnus Malm ens att bön gör skillnad? ]
När vi gör detta produceras andlig frukt. Bön om helande kan leda till mirakulösa ingripanden. Givandet frigör resurser och möjliggör evangelisation och diakoni. En aktiverad och tjänande församlingskropp ger växt. Lovsång till Gud skapar en atmosfär där människor erfar Gud.
Men det sker inte som i en fabrik där vi kan förutse slutresultatet. Snarare är det en andlig trädgård. Där skörden ibland uteblir, där sådden ibland kvävs av ogräs men också med Guds hjälp kan ge trettiofalt, sextiofalt eller rent av hundrafalt igen.
Endast Gud är Gud och ingen är honom lik. Men vi är hans medarbetare och har ett uppdrag, en sträcka att fullborda för att lämna över något av värde. Till dem som kommer efter oss och till dem som ännu inte mött Jesus. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten (1 Kor 3:6).
