Så här i slutet av läsåret 2022/2023 passar det bra att avsluta den debatt om konfessionella inslag i pastors- och prästutbildningar som varit i Dagen under våren. Debatten startade utifrån ett antal inlägg rörande problematiken med lärare på pastors- och prästutbildningar som inte uppfattades dela det egna samfundets konventioner i centrala trosuppfattningar.
Detta fick mig att författa en debattartikel (Dagen 23/5) om hur lagar och regler styr högre utbildning i Sverige och hur pastors- och prästutbildningarna i landet har behövt anpassa sig för att fungera. Den svenska modellen har varit att dela upp utbildningarna i en icke-konfessionell del inom ramen för högre utbildning och en konfessionell praktikdel som legat utanför högre utbildning, men som varit obligatorisk för att bli pastor eller präst. Några andra lösningar har inte givits inom ramen för svenskt utbildningssystem.
De debattartiklar som därefter publicerats i Dagen har bekräftat den komplexa situation som råder i svenskt utbildningssystem samtidigt som de på olika sätt pekat på en oro för att den konfessionella delen blir lidande och därmed att det finns risk för att pastorer och präster inte får den utbildning och träning de i slutändan behöver för att kunna göra sitt jobb som just är konfessionellt.
Framtiden behöver pastorer och präster som är kompetenta att möta alla de behov som religiösa grupper har och kommer att ha.
— Viktor Aldrin
Högre utbildning är alltid präglad av sin samtid och det land som den bedrivs i. För Sveriges del fanns en lång tradition av konfessionell statlig utbildning under den tid då landet hade kristen luthersk protestantism som statsreligion, något som gynnade Svenska kyrkan, men i hög grad missgynnade andra religiösa inriktningar.
I dag är tiderna annorlunda och Sverige är officiellt religiöst neutralt även om livsåskådningen sekularism fått statlig legitimitet. Den statliga utredningen om stöd till trossamfund (SOU 2018:18) menade bland annat att religion utgör ett potentiellt hot mot demokrati och bör reformeras eller tyglas med hjälp av statliga villkorade bidrag. Det är i en sådan kontext som svensk pastors- och prästutbildning befinner sig.
[ Läs tidigare inlägg | Ulrik Josefsson: Framtidens pastorer behöver en bredare utbildning ]
Filosofen Jürgen Habermas skrev om det västerländska samhällets offentliga samtal och menade att detta sedan efterkrigstiden har varit allt mer enspråkigt sekulärt. Det vill säga, enbart sekulära argument betraktas som giltiga.
Religiösa samfund som vill delta i detta offentliga samtal har behövt bli tvåspråkiga och använda både religiöst språk där heliga texter, eviga sanningar och lärosatser har varit utgångspunkten och sekulärt språk som har utgått från förändrade ideal, förnuftsargument och demokratiskt beslutade värdegrunder som ständigt revideras.
Eftersom makten har blivit enspråkigt sekulär är det enligt Habermas minoriteternas ansvar att omformulera sig och översätta sina argument till det sekulära språket. En översättning innebär emellertid förluster av intentioner, samtidigt som alternativet att inte bli tvåspråkig som minoritet innebär att helt förlora talutrymmet i det offentliga samtalet.
I Tyskland är situationen delvis annorlunda. Efter nazisternas era har det varit tabu att låta staten bestämma om frågor som rör etik och värdegrund – det har delegerats till de religiösa samfunden.
— Viktor Aldrin
Utifrån detta perspektiv kan svenska pastors- och prästutbildningar inte argumentera mot statliga granskande myndigheter och offentliga aktörer utifrån religiösa behov och ideal, utan kan enbart bli förstådda utifrån ett sekulärt perspektiv.
I Tyskland är situationen delvis annorlunda. Efter nazisternas era har det varit tabu att låta staten bestämma om frågor som rör etik och värdegrund – det har delegerats till de religiösa samfunden. Därför är religionsundervisning i Tyskland konfessionell, så även utbildningar för religionslärare, pastorer och präster som i hög grad finansieras av samfunden själva. För att säkerställa detta krävs uppvisande av medlemskap i det betalande samfundet för universitetslärare i teologi.
I Tyskland innebär det att de mindre samfunden inte har råd att finansiera universitetsprofessorer och därmed blir utan universitetsutbildningar. Den starke vinner. I Sverige betraktas sedan millennieskiftet sekulär icke-konfessionell etik och livsåskådning som norm inom utbildningssystemet och staten är garant för att det så förblir. Religiösa grupper riskerar därmed att ses som ett hot mot denna ordning med sina religiöst grundade värderingar.
Debatten belyser att de svenska pastors- och prästutbildningarnas komplexa arbete med behovet av konfessionellt utbildade pastorer och präster inom ramen för ett icke-konfessionellt, sekulärt, utbildningssystem är något som behöver studeras vidare. Framtiden behöver pastorer och präster som är kompetenta att möta alla de behov som religiösa grupper har och kommer att ha.
