När vi läser Steven Crossons ledare i Dagen, Kyrkan kan ge unga meningsfullhet – men samtalet om psykisk ohälsa behöver lämnas till vården, väcks flera frågor och vi vill gärna fortsätta samtalet. Vi håller med Crosson om att vi behöver fokusera på psykisk hälsa mer än på psykisk ohälsa, och att psykisk sjukdom behöver utredas och behandlas av legitimerad sjukvårdspersonal.
Vi tror också, precis som Crosson, att kyrkan ska bidra med samtal kring existentiell hälsa. Steven Crosson nämner då behovet av mening. Vi vill också nämna behovet av identitet och hopp som den kristna tron ger. I dag är mycket psykiskt lidande kopplat till en skadad självkänsla. Då blir Guds sanning om vem jag verkligen är, till befrielse. Gud håller ditt liv och den här världen i sina händer. Därför finns det hopp för skapelsen och mänskligheten.
Men vi funderar på vad han menar, när han skriver: “ … och så finns det saker som kyrkan bör hålla sig ifrån. Saker som bör lämnas till vården – såsom hanterandet av psykisk sjukdom och ohälsa.” Hur ska vi då förhålla oss till alla berättelser om hur själavård, bön och självhjälpsgrupper i tolvstegsprogrammet hjälpt människor ut ur psykisk ohälsa? Michaela Wickbergs vittnesbörd i Dagen 14/6 är ett vittnesbörd om det. Hon säger: ”det är detta som jag helst vill lyfta fram; hur Gud tog mig från mörker till ljus, och att det finns hopp, för alla.” Michaela Wickberg led av allvarlig psykisk ohälsa och det var i mötet med kyrkans själavård och bönen som lösningen fanns för henne, inte i vården.
Det finns ett starkt samband mellan skam och psykisk ohälsa. Skammen har oftast uppstått i relationella trauman, främst i brist på trygg anknytning i barndomen. Skam läker i en trygg relation. Detta kan ske i en terapeutisk relation, men också i en trygg kärleksrelation, i en stödgrupp, i relationen till sig själv och i relationen till Gud.
Vi tror att kyrkan har en unik roll i att bidra till större psykisk hälsa och behöver samarbeta med den vård som finns.
— Ulrika Ernvik och Pernilla Eklund
Crosson skriver: ”Som forskning har visat finns det former av gruppinterventioner och gruppsamtal som paradoxalt nog kan skapa lidande och frammana traumatiska känslor och tankar.” Det stämmer. Men det finns också gruppinterventioner och gruppsamtal som kan läka, om de som leder gruppen använder metoder och verktyg som för in trygghet, och om det finns en tydlig struktur som motverkar dysfunktionalitet. Tolvstegsprogrammet är ett tydligt exempel på detta och har hjälpt miljoner till psykisk hälsa.
Forskning inom neurobiologi visar allt tydligare att det vi människor behöver allra mest för att må psykiskt bra och för att kunna återhämta oss efter svåra erfarenheter, är att få andas med någon, en trygg närvaro. Gud sände sin helige Ande till oss, för att ge oss någon att andas med! När det sker kan också djupa anknytningsskador läkas och en person kan föras till psykisk hälsa.
Som kristna kan vi leda människor in i ett sådant möte med Gud. Det kan jag göra som utbildad psykoterapeut eller psykolog, men det kan också en medsyster eller medbroder göra. Det viktiga är att vi hela tiden fokuserar på att föra in trygghet och glädje, att vi tränar på att vara trygga människor för andra och att vi inte fokuserar på det som varit skadligt och svårt. Det sker i god själavård och andlig vägledning.
[ ”Gud är snabb att svara den som ropar - det måste folk få veta” ]
När någon berättar om en känslomässig utmaning eller ett minne kan en medvandrare säga: ”Om någon kommer till dig i den situationen och hjälper dig, vad säger och gör den?”, ”Kan du bjuda in Jesus i det svåra? Vad gör och säger han?”, ”Vad betyder det för dig, det du erfar från Gud?” Med dessa enkla frågor kan vi föra in trygghet och helande i det som födde rädsla, utsatthet och skam. Nya omkopplingar sker i hjärnans nervbanor och leder till att det som orsakat ohälsan kan komma till ro och nya upplevelser av trygga relationer kan tas emot. Detta har sedan länge använts i andlig vägledning och förbön, och finns utvecklat bland annat i Trygghetsberättelser och i Bi-stegen. Det är enkla vägledningsmodeller till helande erfarenheter.
Vi tror att kyrkan har en unik roll i att bidra till större psykisk hälsa och behöver samarbeta med den vård som finns, och vi undrar om inte uttalanden, likt Steven Crossons, bakbinder församlingen från att vara med och bidra? Vården kan ju inte hjälpa en människa in i Guds helande närvaro. Vi tror också att det finns verktyg och metoder som bygger på gedigen forskning som kan vara till en hjälp för kristna att vara trygga hamnar och medvandrare till människor som mår dåligt.
Om församlingen ska kunna ge sitt unika bidrag, i denna svårnavigerade och stora utmaning som den psykiska ohälsan är, behövs utrustning med trygga verktyg och kompetens. Vi vill göra vad vi kan och hoppas att Steven Crosson och tidningen Dagen, vill vara med oss i det uppdraget.
[ “Jag stod emot mediciner länge men för mig var de nödvändiga” ]
Dagens ledarskribent Steven Crosson svarar: Viktigt respektera de olika roller som kyrka och hälso- och sjukvården har
Det är viktigt och välgörande med en diskussion om psykisk hälsa, själavård och hälso- och sjukvård. Jag vill därför börja med att tacka Ernvik och Eklund för deras engagemang och svar på min ledare. Ju fler vi är som bidrar både med samtal och praktisk handling, dess bättre.
Kyrkan har en viktig roll att fylla när det gäller att möta människor som medvandrare i livet. När det gäller exempelvis sorg, sorgbearbetning och sorgegrupper spelar kyrkan en avgörande roll för många människor. I dessa sammanhang och samtal får ofta sorgen utrymme att mogna och bli en naturlig följeslagare i det nya liv som kommit efter att något viktigt försvunnit. Även när det kommer till att komma närmre Gud, eller att föra samtal om livet meningsfullhet fyller kyrkan en roll som omöjligen kan, eller ska, fyllas av vården.
Kyrkans roll och själavårdens roll är viktig. Men det är också viktigt att se att det finns gränsdragningar mot vården och att dessa upprätthålls. Sorg är inte en psykisk sjukdom. Däremot finns det flera psykiska sjukdomar och syndrom där rätt hjälp fås inom vården, ibland i primärvård och ibland i psykiatri, och inte inom kyrkan, och på samma sätt som vi som kristna säger till en person med brutet ben att uppsöka en läkare bör vi också säga till en person där vi misstänker psykisk sjukdom att uppsöka professionell vårdpersonal med adekvat utbildning. Gud kan verka genom läkaren på akutmottagningen, men också via psykiatrikern på psykiatrin.
Naturligtvis kan vi be om helande för psykiska sjukdomar precis som fysiska men i de fall när avråds från att söka professionell hjälp, eller får en insats som inte var den som egentligen behövdes, förlängs lidandet helt i onödan och det kan i värsta fall sluta mycket illa. Det är därför viktigt att respektera de olika roller som kyrka genom själavården har och den som hälso- och sjukvården har.
En god vård vet var gränserna börjar och slutar, och samma sak gäller givetvis också för själavården. Det är när själavården ges till rätt person vid rätt tillfälle som den får störst möjlighet att komma både medvandrare och Gud till gagn.
