Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen är ett välkänt uttryck, men som sällan hörs i debatter. Alla vi som kritiserar andra för att de är inskränkta och lägger locket på behöver rannsaka oss själva. Denna gång är det pingströrelsen som står i fokus för exempelvis Victor Malms kritik i tidningen Expressen, och i synnerhet dess ledare Daniel Alm.
Kanske kan man inte begära att Malm ska relatera till de kända Jesusorden, men vi som vill följa Jesu exempel borde göra det. Rannsakar vi våra egna sammanhang, levnadsmönster, värderingar, handlingar med samma stränghet som vi bedömer andra?
Vi som kritiserar andra för att förtrycka hbtq-personer, skapar vi själva sammanhang där alla får fullt ut tillträde? Hur ser ledningsstrukturerna ut, företrädarna, deltagarna? Vi som vill stå emot rasism, säkrar vi våra egna texter, handlingar, så att det återspeglar det vi vill stå emot och det vi vill stå för? Vi som talar för att alla är välkomna oavsett funktionsnedsättning, har vi sett till att lokalerna är tillgängliga, att gudstjänsterna fungerar?
Generellt har vi svårt att hantera ambivalenser. Vi vill gärna tänka antingen-eller, rätt eller fel, och har en benägenhet att själva ställa oss på den goda sidan, den som har rätt. I Jesusexemplet kunde ingen med att stå kvar på den ”goda” sidan: ”När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först.”
Varje människa ska, utan undantag, behandlas med respekt, som den älskade skapade människa hon är, tänkt att leva ett liv i överflöd, kärlek, i relation till Gud och andra, i frihet. I ett brett ekumeniskt dokument, Gåvan att finnas till – om kyrkan och funktionshinder, står det att ”i den kärleksfulla gudens blick finns inga åtskiljande kategorier av kön, etnicitet, ålder eller förmågor. Där finns bara människor som är Guds barn. Detta betyder att man som Guds skapelse erbjuds kärleksfull omsorg från sin skapare. Detta är gåvan att finnas till. Den ges till alla. Denna gåva är det första som ges till var och en av Guds skapelser.”
Jag tror inte att kärlek till en annan människa är synd. Synd är motsatsen till kärlek
— Sofia Camnerin
Jag tror verkligen inte att Gud tänker i kategorier. Och jag tror inte att kärlek till en annan människa är synd. Synd är motsatsen till kärlek. På samma gång företräder jag 27 medlemskyrkor i Sveriges kristna råd. Det ger en ständig övning i att hantera olika uppfattningar, tolkningar och traditioner. Det är de ortodoxa, katolska, lutherska och frikyrkorna i Sverige, kyrkor som speglar världens kyrkors bredd. För majoriteten av dessa är äktenskapet mellan man och kvinna. Alla dessa kyrkor är kallade att i Kristi kärlek söka enhet och försoning.
Därför behöver alla vi som finns i olika delar av Kristi kropp noga granska hur vi förhåller oss nu när pingstkyrkan och dess ledarskap får kritik. Kritiken kommer ur alla de som blivit skadade, de smärtsamma berättelser som nu delas av de som vuxit upp i dessa och andra frikyrkliga sammanhang (jfr exempelvis den nyinstiftade religionstraumadagen).
Jag tror också att denna typ av skador blir större i just frikyrkliga församlingssammanhang som på andra sätt upplevs nutida. De är inte kyrkor med lärodokument och tusenåriga traditioner med tydliga dogmer och moraletik. Det är kyrkor som betonar frihet och vars uttryck på många sätt är samtida. Kontrasten blir än större då.
För att verkligen kunna lyssna till berättelserna blir vi dock inte hjälpta av kategoriska anklagelser som ”fundamentalism” eller att vi avfärdar varandra. Lyssnande tar tid. Det går inte i gepardfart. Och det kräver utrymme. Det förutsätter att hopen som står där med sina stenar, backar undan. Så att vi ser människan, ser varandra. Och det kräver besinning, även tystnad, så att vi kan ”lyssna varandra till talande”, ett uttryck som används i den feministiska och postkoloniala rörelsen för att betona tolkningstillträde och vikten av att lyssna ”från marginalen”.
Vi behöver också skapa rum för lidande, bearbetning av trauman som behöver fler språk än det skrivna och talade. Det ordlösa språket behövs för kroppar som minns trauma, våld och terror.
Korsets teologi blir viktig då och det mellanrum som uppstår mellan död och uppståndelse, platsen för Andens vittnesbörd, det poetiska vittnesbördet. Sårbarheten behöver vara i fokus.
[ Frida Park: De som vill ha samtal om hbtq blir inte hjälpta av Victor Malm ]
Vi är många som behöver lägga ner våra stenar, både de vi hade tänkt kasta på varandra och de vi bär som skuld över alla de gånger vi själva skadat, förminskat, osynliggjort, hatat, eller bara inte gett utrymme eller tillträde på fullt ut lika villkor.
Och för alla de som skadats och för att förhindra att fler skadas, behövs mer människokärlek och mer självinsikt. Vi behöver arbeta för att reparera skador så långt det är möjligt och påbörja försoningsprocesser.
För detta behövs gemenskaper som har ett utrymme i mitten, som inte är fullt av oss själva. Utrymmet säkras med hjälp av integritet och relation, ett tydligt avståndstagande från diskriminering och förtryck, och samtidigt ett sårbart erkännande av att vi hör ihop, som Kristi kropp, som mänsklighet, som hela den värld Gud älskar, Oikoumene.
