Maskulinitetsgurus poppar upp som svampar ur den sekulära marken och inom kyrkan trevar sig somliga fram till vad som märkligt nog kallas biblisk ”maskulinitet”. Men försöken känns unkna och grundar sig i själv verket i nya försök att bibehålla manlig dominans över kvinnor. Olika förslag ges, med olika tolkningar av ungefär samma bibeltexter. Men vi får inget egentligt svar på varför unga män anses så vilsna.
Ett återkommande slagord för den förlorade maskuliniteten (och samhällets undergång) är den så kallade ”feminiseringen”. Det vill säga att män som förväntas ”bete sig som kvinnor” blir veka och barnsliga (som kvinnor är). Clas Erikssons diskussion i Dagen om vad vi rubricerar som ”manligt” och ”kvinnligt” utifrån kristen etik tycker jag berör kärnan av det hela. För vad är det i att ta hand om sin familj, uppfostra och försörja, vara en bra förebild och sätta sitt eget åt sidan som är könat? Jag ser ett samhälle där såväl män som kvinnor lever upp till detta, men även misslyckas. Kan hända att samhället faktiskt ger större nåd till män som misslyckas med att ta hand om sin familj? Med andra ord är det få kvinnor som i realiteten tillåts vara veka och barnsliga.
”Feminisering” är egentligen mer ett rött skynke än en reell teoribildning. Och det är ett skynke som fullkomligen dryper av kvinnoförakt. Inte enbart ett förakt för en stereotyp femininitet, utan ett förakt för att kvinnor över huvud taget tar plats.
[ Tidigare inlägg: Att söka efter sin manlighet är att sikta för lågt ]
För att belysa detta kan vi ta exempel från arbetsmarknadshistoria. En ekonomisk-historisk skola menar att genom specialisering och teknifiering höjs statusen för somliga jobb, vilket nästan alltid leder till att yrkena ändrar genus. Det kan vi se både i industrialismens vagga i England men även inom svensk mejeriindustri och konfektionsindustri under 1900-talets första halva. Enkla, monotona yrken har genom industrialiseringen varit kvinnligt kodade och specialiserade yrken manligt. Så långt känns teorin övertygande, men den lyckas inte förklara varför somliga yrken i stället förlorar status när kvinnorna marscherar in på områden där utbildningskraven är intakta, som i exempelvis prästyrket och läraryrket.
Tänk om jag bara kan få vara människa, inte kvinna primärt och känna hur jag ständigt misslyckas med att trycka in mig i en kommersiell och stereotyp kvinnoroll.
— Katarina Hedman
Vad landar vi i då? Jo, rimligen i att kvinnans dåliga status följer henne som en dålig lukt. Inte för att hon har en viss utbildning eller karakteristik, utan för att hon är kvinna. Förespråkare av ”biblisk maskulinitet” försöker bara marknadsföra klassisk kristen etik – en manlig variant av andens frukter – i ett försök att hålla sig borta från det andra könet och hennes låga status. Det handlar om att bevara en överordnad mansroll i ett föränderligt samhälle. Att unga män upplever sig vilsna är mest ett uttryck för en rädsla för att förlora något de tror sig ha rätt till – nämligen makt.
Ett exempel på detta ser vi när Titus Öberg beskriver problematiken kring maskulinitet som något som engagerar både män och kvinnor. Män eftersom de förväntas axla maskuliniteten och kvinnor eftersom vi utgör ”mannens komplement”.
[ Tidigare inlägg: Pojkar behöver veta vilken deras roll är och hur de ska göra för att vara män ]
Komplementet. Den andre. Den avvikande. Den antingen helt väsensskilda eller bara en lite sämre typ av man. Behovet att skapa en dikotomi mellan manligt och kvinnligt har förekommit sedan antiken då mannen beskrevs som ljus, liv, intellekt medan kvinnan var motsatsen: död, mörker, kött. Sedan 1970-talet har en komplementarianistisk syn på kön fått fäste i vissa kyrkor där mannen är den överordnade och kvinnan utgör den formbara massa som fyller ut där mannen, stenblocket, kommer till korta. Varken antikens dikotomier eller 1970-talets komplementarianism har gett mänskligheten eller kyrkan något positivt. Allt det har gjort är att motivera och legitimera en könshierarki.
Jag är nog inte ensam om att känna att den förväntade kvinnligheten skaver. Men tänk om lösningen inte är att tvinga fram en ”feminin” mjukhet genom att sluta analysera, att dammsuga en vända till och klämma in mig i en puffig fast fashion-klänning från trendiga klädmärken. Tänk om jag, med mina uttryck och egenskaper, är precis som jag ska vara? Tänk om jag bara kan få vara människa, inte kvinna primärt och känna hur jag ständigt misslyckas med att trycka in mig i en kommersiell och stereotyp kvinnoroll. Inte ses på som ett formbart komplement till en godtycklig manlighet som mest handlar om att etablera dominans över mig.
Tänk om andens frukter kunde få blomstra könlöst. Bara få vara frukt.
