Tack till Simon Holst för genomtänkt och befriande icke-polemisk respons på mina artiklar! Detta liknar något så sällsynt som samtal snarare än debatt. Jag tycker mig se två spår i detta. Det första handlar om vår gudsbild. Holst talar om grundperspektiv och menar att det är ”att vi som kristna utgår från vad Kristus först har gjort för oss”. Här skulle jag vilja göra en liten men viktig justering.
Den reformatoriska teologin har mycket riktigt lagt centrum där, och därmed också lagt grunden för vissa problem i den protestantiska kyrkan. Vad Kristus har gjort för oss tenderar att lägga fokus på oss människor och vad Gud kan göra eller har gjort för oss. Enkelt uttryckt: människan kommer med sin synd till Gud, och Gud ger henne sin förlåtelse/rättfärdighet.
Risken är då att vi dels behåller syndens grundproblem, nämligen vår självcentrering. Dels att människan reduceras till sitt problem, nämligen synden. Gud reduceras på motsvarande sätt till en problemlösare. Vem människan till sitt djupaste väsen är lämnas obesvarat, liksom vem Gud till sitt djupaste väsen är.
Den ömsesidiga torftigheten i denna relation visar sig i det andra spåret, nämligen förhållandet mellan tro och gärningar. Det är som i vanliga, mänskliga relationer: om vi inte på djupet lär känna varandra, tenderar relationen att handla väldigt mycket om vem som ska göra vad. Vi känner igen det från gnisslande äktenskap, som lätt urartar till ömsesidiga beskyllningar för att göra för lite eller för mycket, med påföljande skuldbeläggning.
[ Läs tidigare inlägg: Tror Magnus Malm ens att bön gör skillnad? ]
Kyrkan har blivit anförtrodd uppenbarelsen om vem Gud är. Han har visat sitt ansikte i Jesus från Nasaret, och vi bär detta avtryck i Bibeln och i kyrkans bekännelse. Samtidigt är kyrkan satt att vaka över mysteriet, det vill säga allt som Gud inte har uppenbarat. Där ska vi hålla tassarna borta, för erfarenheten lär oss att det leder till minst lika stora problem om vi försöker rota i det vi inte vet om Gud som när vi försöker ändra på det vi fått veta om Gud.
Djupast är vårt liv och vårt arbete ett gensvar på vem Gud är, inte ett sätt att nå vissa resultat.
— Magnus Malm
Till mysteriet hör samspelet mellan vad Gud gör och vad människan gör. Här har kyrkan ett uppdrag att hålla vakt mot alla former av magi, alltså att dra ett enkelt orsakssamband mellan vad människan gör och vad Gud gör.
Om vi gör en direkt koppling mellan vårt agerande och Guds handlande, till exempel när vi ber om helande för en sjuk människa, blir resultatet antingen högmod eller missmod. Högmod om människan blir frisk: vi tar äran från Gud genom att förklara helandet utifrån vår förbön. Missmod om människan inte blir frisk: vi bad fel eller för lite. I båda fallen hamnar människan i centrum snarare än Gud, vilket i längden alltid leder till sekularisering.
Kanske profeternas uppdrag ger en nyckel till denna paradox. De stora skriftprofeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel får i grunden samma uppdrag av Gud. Som Hesekiel: ”Till dessa människor med fräck uppsyn och hårt hjärta sänder jag dig. De är ett motsträvigt folk, men vare sig de lyssnar eller inte ska du säga till dem: ‘Så säger Herren Gud’.”
[ Magnus Malm: Gud behöver inte vår lovsång ]
Djupast är vårt liv och vårt arbete ett gensvar på vem Gud är, inte ett sätt att nå vissa resultat. Vi lovsjunger för att Gud är den han i Jesus Kristus har visat sig vara, inte för att församlingen ska fyllas av tro eller för att predikan ska ta skruv. Vi ber om helande för att Nya testamentet säger att vi ska göra det, inte för att vi är övertygade om att alla blir friska. Vi evangeliserar för att Jesus har gett oss missionsbefallningen, inte för att nå vissa välplanerade framgångar. Vi arbetar för att bekämpa den globala uppvärmningen, inte för att vi är säkra på att lyckas utan för att Gud gett människan uppdraget att förvalta skapelsen. Vi arbetar för ett människovärdigt mottagande av flyktingar, inte för att vi tror att vi kan lösa flyktingkrisen utan för att Jesus har sagt att vi möter honom i den nakne, fattige och fängslade.
Exakt hur vårt arbete samspelar med Guds handlande är just ett sådant mysterium som vi inte ska spekulera i. Jag minns hur dåligt jag mådde när några kristna ledare i USA offentligt förklarade Bob Dylans kristna period (Slow Train Coming) med att de hade bett för hans omvändelse. Då kanske vi också kan förklara hans distansering från kyrkan med deras högmod?
Vi har att göra med en levande Gud som vi aldrig kan pressa in i våra effektivitetskalkyler. Som Psalm 115 uttrycker det: ”Vår Gud är i himlen, allt vad han vill, det gör han.” Och kontrasterar med de falska gudarna: “ … verk av människohänder. Mun har de men kan inte tala, ögon men kan inte se …” Och drar den kusliga slutsatsen: ”De som gjort dem ska bli som de.”
Mammon är helt beroende av människans tro för att kunna verka. Så fort vi krisar och slutar tro på tillväxten, störtdyker börsen och pengarna rinner ur våra fickor. Jesus talar om ”när mammon lämnar er i sticket”. Inte ”om”.
Detta till skillnad från den levande Guden ”Ingenting kan de bära och rädda” säger Herren om avgudarna i Jes 47. Och svarar rakt in i våra trötta församlingar med sina hårt pressade ledare: ”Jag har skapat er, jag ska lyfta, bära och rädda er.”
