I all sund kristen undervisning finns ett viktigt grundperspektiv. Att allt vi gör som kristna utgår från vad Kristus först har gjort för oss. Det sammanfattas kanske allra mest kärnfullt i 1 Joh 4:19: Vi älskar därför att han först har älskat oss. Goda gärningar kan aldrig bidra till vår frälsning. Jesu försoningsverk på korset har betalat priset för vår synd, inget annat. Vikten av att ha nåden som fundament för vårt lärjungaskap kan inte överdrivas. Denna evangeliets grundförutsättning får inte rubbas.
Problemet blir när vi på samma gång underminerar den andliga frukt som flödar ut ur nåden och tar sig uttryck i goda gärningar som Gud har berett för oss att vandra i (Ef 2:10). Beröringsskräck för allt som luktar trosundervisning eller godhjärtad strävan, att själavårdande lyfta den enskilde kan få oss att helt negligera vår del i Guds handlande i vår tid och glömma bort att tron utan gärningar är död (Jak 2:20).
Retreatledaren Magnus Malm, som jag hyser den största respekt för, har det senaste året skrivit två texter i denna tidning som tenderar till detta; ”Vi kan inte dra ner Guds närvaro med vår lovsång” och ”Det ligger inte i vår hand att styra Gud”. Här framträder en närmast fatalistisk gudsbild där inget vi gör eller säger på något sätt kan påverka Guds handlande i vår värld. Kategoriska formuleringar som att Guds närvaro inte påverkas en millimeter av något som vi människor tror eller gör riskerar att paralysera den troende.
Jag möter också trötta troende som på grund av osunda förväntningar eller skev förkunnelse upplever att de måste göra mer. Eller anklagar sig själva för att inte bönesvaret kommer trots att de ”gjort allt” som man ska. Om man skrapar lite på ytan finns det ofta en bristande förståelse av Guds nåd någonstans i botten. När vi inte har vår identitet i Kristus produceras alltid lagiskhet i någon form. Där Guds löften förvrängs till krav som det är upp till mig att prestera fram. Där tro blir mitt ansvar i stället för mitt gensvar på Guds oändliga förmåga. Ett annat exempel är när vi blandar ihop gåva och lön. Evigt liv är Guds gåva (Rom 6:23) samtidigt som Jesus kommer med lön för var och en efter våra gärningar (Upp 22:11).
Har de människor som tar emot Jesus på “Det finns hopp-kampanjer” runtom i Sverige ingenting att göra med människors givande som möjliggjort desamma?
— Simon Holst
Är då lösningen att sluta predika Guds löften om helande och försörjning för att inte göra någon besviken? Eller att sluta mana till mission och givande eftersom vårt handlande ändå inte påverkar något av det som Gud gör?
Genom hela Gamla testamentet kan vi läsa om ledare och kungar som antingen gjorde det som var rätt i Guds ögon eller det som var fel vilket påverkade hela landets riktning och relation med Gud. Löften kopplade till givande och bön står att finna genom hela Bibeln. När det gäller vår förberedelse och lovsång ser vi genom hela Gamla testamentet att Guds närvaro kommer till förberedda altaren byggda av människohand. Den som vill dra ”gamla förbundet-kortet” kan gärna studera berättelsen om Tabita och Kornelius i Apg 9–10. De beskrivs som lärjungar som var rika på goda gärningar, generösa mot de fattiga och ständigt bad till Gud. Kornelius får följande budskap av ängeln: ”Dina böner och dina gåvor har stigit upp och blivit ihågkomna inför Gud”. Sedan får han instruktioner att sända efter Petrus vilket leder till att de första hedningarna blir döpta i den helige Ande. Tabita uppväcks från de döda.
[ Magnus Malm: Det ligger inte i vår hand att styra Gud ]
Har de människor som tar emot Jesus på ”Det finns hoppkampanjer” runt om i Sverige ingenting att göra med människors givande som möjliggjort desamma? Har de helanden som människor vittnar om i vår tid ingenting att göra med de förböner de tagit emot som ibland pågått i flera månader? Gör de hundratals lovsångsteam runt om i hela Sverige som varje söndag leder sina församlingar i lovsång varken från eller till för huruvida människor får möta Gud eller inte? Kan predikantens inbjudan till frälsning över huvud taget bidra till en människas resa mot ett förvandlat liv i mötet med Jesus? Spelar det egentligen någon roll om jag försöker vittna för min arbetskamrat och bjuda med till kyrkan? Tveksamt, verkar Malms svar vara.
Jag är den första att tillstå att vi behöver göra upp med ledarskap och undervisning som endast skapar press och lämnar åhörarna med en klump i magen. Eller föreställningen att ett visst mantra eller handlande automatiskt genererar ett förutbestämt gensvar från Gud. Svaret är dock inte att kasta sig upp ur ett dike ner i ett annat.
Som pastor försöker jag kombinera två perspektiv samtidigt utan att sätta dem i motsats till varandra. Å ena sidan driv, tro och ambition med fokus på vad Gud kan och vill göra genom oss som församlingskropp. Å andra sidan en kravlös gemenskap där varje lem i kroppen får ha sin process, där det är odramatiskt att en ledare behöver ta en paus och där fokus är på hållbar hälsa snarare än kortsiktiga resultat.
Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra – fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig (1 Kor 15:10).
[ Magnus Malm: Gud behöver inte vår lovsång ]
